Det var någon därutanför, som ville in. Eller var det kanske ett försåt?
Han släckte ljuset, tittade försiktigt ut i springan mellan gardinerna och fönsterkarmen. Det stod en karl där utanför, men han kunde ej urskilja, vem det var.
Mannen måste emellertid ha kommit i fredliga avsikter, ty när han märkte, att ljuset släktes där inne, sträckte han upp händerna till tecken på, att ingenting var att befara från hans sida.
Pablo Estella gick bort till dörren och öppnade.
»Vem är ni?» frågade han i barsk ton och höjde sin revolver.
»Pedro Imanez», svarade en mjuk och inställsam röst.
Löjtnant Estella blev genast intresserad. Han anade, vad det sena besöket gällde.
»Vänta, tills jag tänt ljus», sade han, »och kom in sedan.»
Han återvände in i rummet och tände lampan. Strax därpå trädde mestizen in i rummet.
I lampskenet kunde Estella se, att han ej bar något vapen på sig.
»Stäng dörren», kommenderade han i samma bistra ton som förut.
Pedro lydde, och trädde sedan fram till bordet.
»Jaså, det är ni», sade löjtnanten och satte sig med korslagda armar mitt emot honom, »Det var ni, som överföll och rånade den där gossen Foster, har jag hört. Och nu vågar ni komma hit… till mig?»
»Ja…», svarade mestizen, »jag vet, att det kunde gå mig illa nog, om ni inte ville vara så god att låta nåd gå före rätt, excellensa. Men jag vet, att ni är en barmhärtig man, som inte vill en syndares död, och jag tänkte…»
