excellensa, så kommer ni att lägga beslag på både Bill och Salandra oeh få kartan på köpet.»
»Sacramento», utbrast Estella och sprang upp, »om du kunde hjälpa mig med det, din kanalje, så skall du inte bara slippa att bli hängd, jag skall ge dig en belöning, som du säkert kommer att bli belåten med.»
»Ni är mycket god, excellensa», sade Pedro och bugade sig.
»Nå, hur menar du nu, att jag skulle göra?» frågade löjtnanten vidare.
»För att få tag i Galne Johns gruva, måste man bege sig till den trakt, där Galne John höll till. Salandra känner till den trakten, det gör styrman Bill också. Var säker på, att de tänka bege sig dit.»
»Aha, jag börjar förstå. Nå, vidare!»
»Jag har varit Galne Johns tjänare», fortfor Pedro, »och jag vet mer än de båda andra tillsammans.»
Löjtnant Estella lät höra en utdragen vissling.
»Ja visst», utbrast han, »det tänkte jag inte på. Sannerligen…»
Han började åter gå fram och tillbaka på golvet, och det syntes tydligt på honom, att han var mer än intresserad av förslaget.
»Salandra tar vägen genom bergen», återtog mestizen, »och Bill följer säkert efter honom. De behöva tid på sig för att komma fram till ort och ställe.»
»Nå?»
»Den, som följer vägen utefter floden», svarade Pedro, »kan vara där betydligt före dem. Salandra anar inte, att ni varit nog klok att förutse hans planer, excellensa. Han kommer att känna sig fullkomligt trygg, och det bör inte vara någon svår sak att överrumpla honom.»
»Caramba, det ligger något i, vad du säger», utbrast löjtnanten förtjust. »Du är inte så dum, min bäste
