kyrkan. Vittnet, som endast gick förbi hopen, dröjande endast några ögonblick i dess grannskap, igenkände icke flere än Smeden Andersson och Skomakaren Ljungberg, af hvilka den förre hade rockkragen uppslagen kring ansigtet. Samtalet ibland massan var högljudt och allmänt, dock uppfattade vittnet deraf icke något annat än att Skomakaren Ljungberg, då han gick förbi vittnet mellan folkskocken och väggen, yttrade några ord om dyra tider, och att Smeden Andersson, under samtal med en för vittnet okänd herre, bland dem som voro närvarande för att återställa lugnet, sade, bland annat, att man ej får någon rätt vid Domstol, emedan klubban slås i bordet, då man vill anföra något. Sednare på aftonen var vittnet i sällskap med Målaren Pettersson vid Talavid. De lyssnade der på buller, skott och oväsende, som förspordes ifrån det håll, der Häradshöfdingen Fricks egendom är belägen. Sedan vittnet efter en stunds förlopp återvändt, besökte vittnet Skräddaren Ödqvist, och såg en mängd med stakar försedda personer tåga der förbi framåt öster, men vittnet, som dröjde qvar hos Ödqvist till dess allt blef tyst, varseblef icke någon bekant i hopen, samt kunde icke heller upplysa hvad som vidare föreföll.
119:o Smedlärlingen Wilhelm Carlsson: Vittnet, som uppehöll sig midt för Mjölnaren Peterssons ladugård, i närheten af Dunkahalla, när ifrågakomne uppträde vid Häradshöfdingen Fricks egendom föreföll, träffade der tilltalade Smedlärlingen Hörnsten, som kom gående ifrån det håll der åbyggnaderna äro belägne, samt medförde en ”bränvinsfjerding”, hvilken Hörnsten uppgaf sig hafva ”tagit”. Hörnsten nämnde likväl icke hvarifrån han tagit fjerdingen, och visade icke heller huruvida han var försedd med glas, samt bjöd ej heller i vittnets närvaro någon på bränvin. Angående sjelfva uppträdet vid Häradshöfdingen Fricks egendom erinrade sig vittnet icke några vidare omständigheter, än att vittnet såg tilltalade Bleckslagarelärlingen Öberg och Guldsmedslärlingen Abrahamsson på lusthustaket, der de slogo på en prydnad, i afsigt att förstöra densamma.
120:o Vice Advokatfiskalen Henrik Rahmn: Vittnet, som icke hade sig något bekant om de Tisdagsaftonen den 25 sistl. September förefallne oordningar, träffade nästpåföljde dags morgon, ungefär kl. 8, midtför Skolhuset en orolig folkmassa af ungefärligen 60 à 70 personer. I spetsen för denna folkhop gick Carl Abrahamsson eller Carlsson, med Malmberg på högra sidan och Carl Petersson på den venstra. I andra ledet gick tilltalade Nils Jonsson, som i förbigående syntes vittnet vara öfverlastad, och utropade: ”här är uppköpare, god’ herrar”. Det sades bland orostiftarne att de ernade sig till Häradshöfdingen Rudling, inpå hvilkens gård vittnet följde efter. Der ställde de sig i två hopar, af hvilka den ene omgaf Häradshöfdingen Rudling och den andra Herr Landssekreteraren och Riddaren Brorström. Sedan folkhopen, bland hvilken vittnet igenkände utom ofvan angifne personer, Sven Israelsson eller Svensson och Carl Svensson, och bland hvilka vittnet dessutom tyckte sig igenkänna nästan alla vid Postiljonen Blomqvists nybyggnad anställde timmerkarlar, dröjt ungefärligen en timmas tid på Häradshöfdingen Rudlings gård samt derunder talat om dyra tider och höga spannmålspriser, sade Nils Jonsson ”nu kan det vara nog resonneradt på förmiddagen”, hvarefter hela massan aftågade till Handlanden Lindmans hus. Lindman utkallades, förebråddes på ett oskickligt och otidigt sätt af folket för det han köpte upp spannmål, samt fick äfven mottaga hotelser. Efter det Lindman lofvat att tillhandahålla råg för 16 eller 17 Rdr rgs tunnan, aflägsnade sig massan åt vester. Utanför Assessorn Wickboms hus träffades Häradshöfdingen Frick, som genast omringades, och med hvilken folket samtalade angående uppköp af potatis. Slutet af samtalet, hvarunder isynnerbet Grahn och några andra förde ordet, blef, att Häradshöfdingen Frick utfäste sig att icke köpa upp potater till högre pris än 3 Rdr rgs tunnan. På aftonen samma dag, kl. ungefärligen 7, såg vittnet den folkhop, som då var församlad utanför Handlanden Lindmans hus. Tilltalade Smeden Lönnegren och Skomakaren Pantzar samt Tapettryckaren Dyberg voro dervid närvarande och verksamme deltagare i oroligheterna. Dyberg sprang omkring och skuffade personer, samt utförde hvarjehanda pojkaktigheter. Pantzar och Lönnegren, hvilka vittnet förut på dagen sett den sednare vara närvarande vid uppträdena hos Häradshöfdingen Rudling och Handlanden Lindman samt på åtskillige andra ställen, förhöllo sig mycket oroligt och uppviglande, samt bemötte med gensvarigt hån och trots de uppmaningar till lugn och ordning, som de erhöllo, serdeles Lönnegren, hvilken, efter vittnets omdöme, var rörd af starka drycker, och på alla ställen, der vittnet såg honom den dagen, visade sig mycket språksam och förtrolig med de andra orostiftarne, och äfven vid ett tillfälle öfverföll vittnet med otidigheter. Då massan ändtligen aftågade från Lindmans bostad gjorde den ett uppehåll midtför Assessorn Wickboms hus, emedan den der hejdades af patrullen. Bland dem som dervid genombröto de patrullerandes led var Svarfvaren Dahlgren, hvilken, sedan han sålunda framträngt, kom i handgemäng med nuvarande extra Polisbetjenten Frans Jonsson. Vittnet, som icke var närvarande vid något af de uppträden, som sednare på aftonen föreföllo vid Häradshöfdingen Fricks egendom och Handlanden Lindmans hus, bemärkte försöket, som derefter gjordes af en på torget församlad folkhop att uttaga de på häktet insatte orostiftarne. Vittnet kunde icke namngifva flere bland deltagarne i nämnde dåd än Bleckslagarelärlingen Öberg, som i vittnets åsyn rusade mot porten till Rådhuset, men vittnet hörde sägas ibland folket, att det var en Guldsmedlärling hos Edberg och en lärling hos Fägerholm bland dem som ville storma häktet.
I anledning af detta vittnesmål anmärkte tilltalade Svarfvaren Dahlgren, att han ej vid omvittnade tillfället var så långt åt vester, utan uppehöll sig längre i öster bland dem, hvilka vid massans antågande bröto igenom folket, som då stod församladt utanför Assessorn Wickboms hus; hvilken anmärkning, på Dahlgrens begäran, infördes i protokollet.
På Lönnegrens fråga om Herr vice Advokatfiskalen Rahmn kunde taga på sin ed hvad han om
