125:o Målaregesällen Nils Johan Andersson: Klockan mellan 8 och 9 på aftonen den 26 sistl. September begaf sig vittnet jemte öfrige å Målaren Peterssons verkstad anställde Gesäller och lärlingar till Östra stadsdelen samt uppehöll sig i närheten af kyrkan omkring 10 minuters tid, derunder vittnet såg en stor orolig folkmassa vara samlad något längre fram på gatan. Sedan vittnet, som bland hopen ej kände någon, här träffat Målaregesällen Edling, skiljde vittnet sig från sitt förra sällskap och besökte, åtföljdt af Edling, stora torget, hvarest äfven en sorlande och bullersam folkhop befann sig, samt fortsatte, sedan tilltalade Lundberg anträffats å gatan, vägen vidare åt vester. Anlände till jernbron vände Lundberg om, med förmälan att han skulle gå hem, hvaremot vittnet och Edling mellan 9 och 10 på aftonen begåfvo sig ut åt Dunkehalla. I en å vägen, som leder till vice Häradshöfdingen Fricks egendom, varande backe mötte vittnet häktade Carl Hansson, som likväl, då en folkhop anlände ner ifrån staden, vände om samma väg hvarifrån han kommit. Vittnet, som härefter gick upp på en vid sidan af vägen belägen åker, iakttog, under den tid af en fjerdedels timma vittnet der qvarstannade, dels att folk nere på vägen tågade både från och till ofvannämnde egendom och dels att buller såsom af stenkastning der egde rum. Efter sagde tids förlopp begaf sig vittnet till staden, mötte i grannskapet af teaterhuset ofvanbemälde Carl Hansson och Kopparslagaregesällen Andersson samt medföljde desse ut åt öster, men stannade i gränden vid Herr Underståthållaren Kuylenstiernas hus samt åsåg derifrån fönsterinslagningen hos Lindmans, hvarefter vittnet, då ordningsvakten anlände, omkring kl. ½ 11 begaf sig hem; och tillade vittnet på fråga af Smeden Andersson, att vittnet vid sitt första besök å torget iakttog, att Smeden Wahlin uppmanade Andersson, som hade kragen af sin rock uppslagen, men såvidt vittnet förmärkte icke var iklädd förskinn, att slå ned rockkragen och begifva sig hem, emedan han ej hade ute att göra, samt att Andersson på denna uppmaning svarat, att han hvarken gjort eller ämnade företaga något.
126:o Målaregesällen Erik Johan Andersson: Vid den tid och i det sällskap, förra vittnet omnämnt, hade vittnet, tagande vägen genom gränden vid Direktören Lundströms hus, begifvit sig till östra stadsdelen och stående i närheten af kyrkan, varseblifvit stora hopar af folk något längre åt öster flera gånger rusa fram och tillbaka. Sedan större delen af hopen dragit åt vester, hade vittnet, Målaregesällen Lindeskog samt till vittnen åberopade Henning Fredriksson och Ljungqvist gått åt samma håll samt, anlände till backen vid Bäckalyckan af en mötande folkhop, ibland hvilken häktade Himmelman befann sig, uppmanats att icke gå till vice Häradshöfdingen Fricks egendom, emedan der varande soldater sköto skarpt. Vittnet skiljde sig då från sitt förra sällskap och uppsteg, åtföljdt af Målarelärlingen August Petersson på en invid vägen till sagde egendom belägen åkerlycka, der vittnet, som ej var så nära att någon af våldsverkarne kunde igenkännas, hörde ljud, utmärkande att stenar kastades vid egendomen. Jemte en stor folkmassa, som ej innehade stakar och bland hvilken befunno sig Svarfvaren Andersson, Sadelmakaregesällen Lundqvist, lärlingen Carl hos Målaren Enbom och lärlingen Johan Jonsson hos Målaren Thorsell, återvände vittnet efter en stunds uppehåll på åkerlyckan till staden, der folkhopen skockade sig utanför Rådhuset. Vittnet och August Petersson gingo deremot hemåt, men stannade vid torgbron och förmärkte derifrån att försök gjordes att ur häktet befria dem, som der blifvit insatte.
127:o Målarelärlingen Ljungqvist: Sedan vittnet, som om tilldragelserna å östra gatan ej kunde lemna andra upplysningar än förra vittnet afgifvit, i backen vid Bäckalyckan, hvarest en mötande folkhop yttrade något, som vittnet ej kunde uppfatta, skilt sig från de personer, med hvilka vittnet förut gått i sällskap, hade äfven vittnet begifvit sig upp på förenämnde åker, hört stenar kastas och sett hopar af okände personer tåga både från och till Häradshöfdingen Fricks egendom. Efter något uppehåll på åkern gick vittnet ned åt bränneriet, derutanför då en stor hop folk var samlad, samt fortsatte utan uppehåll färden till den utmed Wettern löpande landsvägen. Vittnet, som snart upphanns af en med stakar beväpnad folkskara, i hvilken vittnet ej såg någon bekant, lät denna gå förbi och följde sedan med ända till Lindmans hus, men aflägsnade sig, innan några våldsamheter der föröfvades.
128:o Lärlingen Henning Fredriksson: Medan vittnet och dess kamrater uppehöllo sig i närheten af kyrkan, hade vittnet dels gjort samma iakttagelser som desse och dels sett Strumpväfvaren Malmgren i en mindre folkhop samtala med Magister Augustinsson om ämnen, dem vittnet ej hörde. Då vittnet jemte gesällen Erik Johan Andersson och de af honom omnämnde gingo ut åt vester, hade en vid jernbron mötande person åtvarnat dem att ej gå till Fricks egendom, emedan sten der kastades, men deremot en annan mycket lång karl, med skägg, som träffades å Vedtorget anmodat dem skynda dit samt fortsatt vägen till staden, under yttrande, att han skulle anskaffa mera folk. Ifrån backen vid Bäckalyckan hade vittnet följt allmänna landsvägen, stannat på höjden ofvanför Häradshöfdingen Fricks egendom, der någre mjölnardrängar uppehöllo sig samt härifrån förmärkt ej mindre att fönstren i stora byggningen utslogos med stenar, än äfven att en från trädgården kommande hop kullkastade en del af det densamma omgifvande stakett. Sedan vittnet af oljudet förstått, att folkhopen dragit ned åt bränneriet, begaf sig vittnet efter samt åsåg, äfven då stående på en något aflägsen höjd, det ofog, som vid bränneriet föröfvades. Åtföljdt af här anträffade Sadelmakare-lärlingen Anders Glader återvände vittnet efter en stunds förlopp åt staden samt besökte, sedan Glader af sin mästare, som möttes å torget, erhållit tillsägelse att gå hem, Lindmans hus, der då endast en och annan sten kastades och hvarest vittnet uppehöll sig ända till dess soldaterne kommo antågande.
129:o Bokbindarelärlingen Asp: I hemvägen från det ställe å förstaden, hvarest vittnet har sin
