Härefter beslutade Magistraten att genom Kungörelse i tidningarne erinra om allmänna lagens stadganden uti 1 Cap. 6 §. och 5 Cap. 5 §. Handels-Balken. Ut Supra.
Carl Seipel.
Den 27 September 1855.
Till Protokollet hade Magistratens Ordförande aflemnat följande berättelse angående de oroligheter, som i går på aftonen och under loppet af natten härstädes inträffat:
”Då jag med ångbåten Esaias Tegnér i går på eftermiddagen klockan omkring 3 från Stockholm återvände till staden, mötte mig tjenstförrättande Borgmästaren, v. Häradshöfdingen Rudling, med underrättelse om de oroliga och till en del våldsamma rörelser, som inom arbetarebefolkningen dittills sig yppat aftonen den 25, äfvensom under gårdagen, hvilket allt föranledde att ett utbrott af massans lidelser äfven för den då instundande aftonen och natten vore att befara. Häradshöfdingen Rudling omnämnde tillika hvilka åtgärder som redan vidtagits till allmänna säkerhetens betryggande och lugnets återförande, derest detta blefve vidare stördt, och vi öfverenskommo att möta hvarandra å Rådhuset, för att närmare söka ordna den för aftonen redan beslutade vaktgöring. Sedan åtskillige af stadens borgare och öfrige innevånare omkring kl. ½ 6 derstädes sig infunnit, skreds till öfverläggning angående lämpligaste sättet att i nämnde angelägenhet gå till väga, men denna öfverläggning afbröts snart med tillkännagifvanden, att arbetarne i större grupper tågade emot östra delen af staden. Man hade emedlertid öfverenskommit att ordningsvaktens ledamöter skulle sluta sig tillsammans och följa efter de folkhopar, som kunde komma att genomströfva gatorna, äfvensom att söka genom vänliga ord, råd och varningar afböja hvarje tecken till oväsen eller våldsamhet. I denna afsigt begaf sig ordningsvakten stora gatan till öster och började der att samtalsvis söka bringa den i grannskapet af Handlanden Lindmans hus svärmande folkmassan till sans och besinning. Uti dessa bemedlingsförsök biträdde mig många bland stadens borgare och ståndspersoner, som använde hela sin förmåga, för att i lämpliga ordalag lugna den oro, som tydligen röjde sig hos de arbetande klasserna. Ordningsvaktens medlemmar delade sig här bland grupperna för att upplysa dem om den villfarelse, som tycktes hafva blifvit dagens lösen. Klagomålen öfver spanmålens uppköp och utskeppning ur landet samt ”den dyra tiden” i allmänhet hade öfvergått till en fras, som ljöd från allas läppar, utan att de klagande tycktes vilja egna någon egentlig uppmärksamhet åt de förklaringar, hvilka anfördes såsom hufvudskäl för lifsmedlens prisstegring. Medan man sålunda fortgick på underhandlingens väg påbjöd jag, i egenskap af stadens borgmästare, tystnad bland den sorlande folkmassan, för att komma i tillfälle tala till densamma, men denna uppmaning bemöttes med åtskilliga, temligen högljudda hurrarop, så att det först efter en stunds förlopp kunde, efter flera afbrott, lyckas mig att behålla ordet. Jag yttrade då några allvarliga varningsord till en hvar bland de församlade, att vakta sig för hvarje våldsamt utbrott emot person eller egendom, och anmanade ljudeligen den samlade folkmassan i Konungens namn att genast åtskiljas. Denna befallning besvarades med starka hurrarop och i detsamma tillstötte en större flock af landboer vid östra tullen, hvilkas ankomst äfvenledes helsades med hurrarop. Folkmassans liflighet ökades i den mån desse landboer blandade sig i samtalen. Efter befallning till massan att gå hem, framträdde till mig en landbo, som sades vara från Husqvarna, och yttrade: ”Det är väl, att herrarne uträttat sitt ärende, men vi hafva ännu icke uträttat vårt”; i anledning af hvilket yttrande uppmaningen att skiljas åt till honom och de kringstående förnyades. Under förhoppning, att folkhoparne skulle dela sig och skingras, derest ordningsvakten satte sig i gång mot vester, anträdde en del deraf jemte mig denna återväg. Men samtidigt härmed tillströmmade från närliggande gränder ett större antal handtverks-arbetare och lärlingar, hvarigenom den redan förut betydliga folkmassan ansenligt förökades. Från detta ögonblick antog oordningen genast en vildare karakter. Under skrik och hurrningar störtade massan fram tills den hunnit midtför Räntmästaren, Assessorn Wickboms gård, der nyssnämnde afdelning af ordningsvakten stannade, för att åter söka hejda den otyglade hopen, i hvilken mening en annan afdelning, som dröjt efter vid öster tull, skyndade fram och anslöt sig till den öfriga ordningsvakten. Då folkmassan nu hindrades att framtåga, tilltog raseriet och snart verkställde de upproriske några häftiga anfall emot ordningsvakten, som till följd deraf splittrades, kastades mot sidorna af gatan eller nödgades söka sig plats på trapporna vid de närliggande husen. I samma ögonblick hördes äfven en och annan sten smattra utåt gatan. Fältet var nu fritt för den upproriska skaran, som fortskyndade mot vestra delen af staden, men vid torget delade sig i särskilda flockar, som spridde sig i olika riktningar. För att åter sammanträffa med ordningsvakten begaf jag mig tillbaka till Rådhuset, dit den ock snart anlände. Efter underrättelse att ett par fönsterrutor i Handlanden Borgs bostad blifvit utslagne och att folkmassan vore stadd på väg utåt förstaden, begaf sig en del af ordningsvakten i massans spår, för att se hvad den företog sig och, om möjligt, söka förhindra vidare våldsamheter. Till Rådhuset, der Landshöfdinge-Embetets ledamöter jemte mig qvarstannade, ingingo sedermera efter hand underrättelser, att folkmassorna ursinnigt våldförde sig emot Herr Häradshöfdingen Fricks egendom, att Herr Löjtnanten Hellman, som emellertid dit anländt med en underofficer och åtta man, tillhörande en del af den militärstyrka, hvilken blifvit beordrad att der samlas, ryckt ut emot de upproriska hoparne samt, i brist af ammunition, gjort flera bajonettanfall, men att fem bland soldaterne blifvit sårade, att en mistat geväret, att Löjtnanten
