Sida:Upproret i Jönköping den 25 och 26 September 1855.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
18

Postiljonen Blomqvists tomt, der han förehade sitt timmerarbete. Egentliga anledningen, hvarföre han sjelf icke medföljde de andre hade varit, att han förväntat att v. Häradshöfdingen då skolat erinra honom, att Andersson befann sig i goda vilkor och icke hade någon kännbar olägenhet af stegringen i spanmålspriset. Frampå förmiddagen hade han varit på Smedjegatan, hvarest hopar af arbetsfolk och andra då befunnits. Flere af stadens Borgare bland handtverksklassen, som dervid tillstädesvarit, hade i afseende å arbetefolkets förehafvande yttrat, att ”det var rättvist, som de gjorde” samt att ”det rätt väl behöfdes att efterhålla spanmålshandlarne”. Garfvaren Kjellberg, Guldsmeden Lindblom och Målaren Björkman, med flere, hvilka Andersson nu icke erinrade sig att namngifva, hade haft sådane utlåtelser. Vid middagstiden hade Andersson tillsagt sina arbetare att de skulle återvända till sitt arbete, hvarpå arbetarne svarat, ”det är icke lönt”, och arbetet hade således blifvit instäldt äfven på eftermiddagen. Vid middagstiden hade Andersson på Vedtorget bemärkt en okänd person, som syntes vara Faktori-smed från Husqvarna, enär han hade ett par nya bössor att bära, och denne hade yttrat till en annan okänd person, att på aftonen skulle 400 Husqvarnaboer komma till staden, för att äfven helsa på spanmålshandlarne, i anledning hvaraf Andersson yttrat till talaren att arbetsfolket här redan fått sådane löften af spanmålshandlarne att Husqvarnaboarnes besök vore onödigt. Eljest hade Andersson icke sport att Husqvarnaboer ämnade förena sig om arbetsfolkets rörelser och honom veterligen hade de icke eller blifvit dertill uppmanade. En af Anderssons arbetare, Svensson, som förr tjenat hos Herr Prosten Filén, är gift med en qvinna från Husqvarna, men Andersson hade sig icke bekant, att någon af hans öfrige arbetare närmare kände folket i Husqvarna. Deremot skall omkring hälften af Nils Jonssons arbetare hafva sitt hemvist på landet; dock visste icke Andersson huruvida någon af desse satt sig i förbindelse med folk från Husqvarna eller andra trakter i Stadens grannskap. Ifrån middagen till eftermiddagen kl. emellan 5 och 6 hade Andersson biträdt Herr Kaptenen von Essen att hemta och uppacka flyttsaker. Sedan han slutat nämnde göromål hade han på jernbron anträffat Handlanden Hyltén, som är Ledamot i Hamn-Direktionen. Bemälde Handlande hade anmodat Andersson att biträda till afstyrandet af de oordningar arbetsfolket anstiftat och hvilka, enligt hotelser, skulle fortsättas på aftonen. Då Andersson svarat, att han ämnade sig till fyrtornet för att tända hamnfyren, hade Handlanden Hyltén erbjudit sig att anskaffa en annan person till nämnde arbete, men Andersson hade dock sjelf begifvit sig bort och tändt i fyrtornet. Sedan hade han infunnit sig i Handlanden Hylténs gård, men icke anträffat bemälde Handlande, enär denne då gått till Rådhuset. Andersson hade begifvit sig hem och spisat aftonvard, samt derefter ytterligare sökt Handlanden Hyltén, som han dock icke träffat, ehuru han en stund uppehållit sig på stället. Ifrån Handlanden Hylténs gård hade Andersson återvändt till fyrtornet, hvarest han sedan vistats hela natten och till kl. 5 påföljande morgon, Thorsdagen den 27 i månaden. En af hans arbetare, Almqvist, som också är Slagtare och Orgeltrampare, hade jemte Andersson äfven hela natten varit i fyrtornet. Klockan 2 på natten hade någon kommit och bankat på dörren till fyrtornet, men Andersson hade icke öppnat. Oväsendet vid v. Häradshöfdingen Fricks qvarn hade Andersson hört då han varit i fyrtornet, men han kunde icke upplysa hvilka personer som deltagit eller ämnat deltaga i detsamma eller uti fönsterinslagningarne i staden.

Andersson, som förklarade att han icke hade att meddela någon vidare upplysning rörande ifrågavarande våld och oordningar, tillkännagaf, att hans närvarande sjuklighet vore förorsakad deraf, att han genom misstag förtärt skedvatten. Nästlidne gårdag på morgonen hade han kännt sig illamående, vilket fortfarit en stund, och kl. vid pass ½ till 11, då han begifvit sig hem, hade han velat intaga så kallade nervdroppar. Ur en flaska, som han trott innehålla sådane droppar, hade han intagit ett halft spetsglas af en liknande vätska, som han dock genast efter intagandet funnit vara skedvatten. Detta hade hans hustru haft hemma för att begagna vid färgning af garn, och Andersson, bestört öfver sitt misstag, hade genast skrikit, hvarpå först enkan Holm kommit in och gifvit Andersson mjölk att dricka, samt derefter Smeden Winblad, Anderssons värd, infunnit sig. Det utkomna ryktet, att Andersson uppsåtligen intagit skedvatten vore således ogrundadt. Andersson ville icke förneka, att han ett par dagar förut varit nedstämd till lynnet och ledsen öfver sin delaktighet i yttringarne af missnöjet mot spanmålshandlarne, samt att hans kamrat Hamndrängen Johannes Andersson, i anledning deraf varnat honom att icke företaga något som kunde förkorta hans lif; och förklarade Andersson vidare, att hvarken han eller hans arbetare eller, honom veterligen, annat arbetsfolk i Staden hyst någon ovilja eller anstiftat något våld emot Herr v. Häradshöfdingen Frick. Herr Häradshöfdingen hade begagnat många arbetare och alltid behandlat dem väl, samt gjort sig allmänt känd för godhet emot sitt folk och välgörenhet emot nödlidande, hvarför han ock hade rättmätiga anspråk på deras erkänsla.

Andersson kunde icke ur minnet namngifva alla sina arbetare, men uppgift på dem kunde erhållas hos Postiljonen Blomqvist, till hvilken Andersson lemnat dagsverkslistorna.

Förestående berättelse upprepades för Andersson och erkändes af honom vara rätt uppfattad.

Ut Supra. In fidem
A. G. Rudling.