Herr Kaptenen Lövenhjelm, som på kallelse infunnit sig, afgaf, rörande våldsamheter föröfvade emot honom, följande berättelse:
Den 26 sistl. September, omkring klockan tio förmiddagen, hade Löjtnanterne M. Löwenadler och A. Ribbing kommit till Kaptenen och berättat, att en mängd arbetskarlar och andra personer af den lägre folkklassen föregående afton och på morgonen nämnde dag samlat sig utanför Handlanden Lindmans gård och under yttringar af missnöje öfver de höga spanmålsprisen, visat mycken förbittring och utfarit i hotelser emot Lindman, som brukade uppköpa och till andra orter försända spanmål. Kaptenen, som äfven drifver spanmålshandel, kunde icke förmoda att en loflig handtering skulle föranleda så stort missnöje, att våldsamma uppträden deraf blefve en följd och ansåg sig derföre icke hafva något att frukta, väl vetande, att den handel, han dref, var lagligen tillåten. Då en person, som skulle leverera säd, en stund derefter ankom, begaf sig Kaptenen, i sällskap med bemälde Löjtnanter, på väg till Kronomagazinet, hvarest Kaptenen hyr bod. Vid hamnen var en stor folkhop församlad, hvilken, då Kaptenen nalkades, icke lät märka några fiendtliga afsigter; men innan Kaptenen hunnit förbi, framträdde en person, vändande sig till Löjtnant Löwenadler med fråga om han vore Weidenhjelm. Kaptenen, som förstod hvem folket ville hafva reda på, gaf sig då sjelf tillkänna, hvarpå samma person, med knuten hand och ilsken ton, frågade hvarför rågen är så dyr och om Kaptenen köper råg. Kaptenen besvarade den sista frågan jakande och tillade, att han äfven säljer råg samt yttrade, på fråga om priset: ”till inköpspris”. Härunder hade folkhopen allt tätare sammanskockat sig och genom åtbörder och yttranden låtit märka en uppretad sinnesstämning, som hvarje ögonblick tycktes hota att utbryta i våldsamheter. Kaptenen vände sig till en närstående borgare, med uppmaning till honom att söka lugna folket, men erhöll i detsamma en knuff i ryggen; och då Kaptenen försökte gå från stället, fattade en af folket uti hans rock och sönderfläckte den, hvarjemte en annan gaf Kaptenen ett hårdt slag i ansigtet, så att mössan föll af. Kaptenen tog sin tillflykt på ett nära intill liggande ångfartyg och erhöll der en båt, för att sjöledes komma utom staden till Vester-brunn. Under färden till sistnämnda ställe bemärktes på stranden en bättre klädd mansperson, som, sedan Kaptenen landstigit, vinkade med handen åt båtkarlen, hvarföre Kaptenen, i tanka att det möjligen vore någon som ville till staden återvända, bad roddaren lägga i land. Sedan Kaptenen vandrat fram till en åkerlycka, mötte honom der bemälde person, som anmanade Kaptenen att följa sig till staden; och då Kaptenen vägrade att efterkomma hans tillsägelse, började han vara otidig och uppmanade Kaptenen att flytta från orten och icke genom uppköp här göra dyr tid, beledsagande sina uppmaningar med hotelser. Förföljd af den okände gick Kaptenen till Vester-brunn, dit en af Kaptenens bekanta ställt hästar och åkdon, hvarigenom Kaptenen ändtligen blef i tillfälle befria sig från vidare förföljelser.
Till denna rättegångsdag hade Åklagaren dels låtit häkta Arbetskarlarne Carl Jansson och Peter Magnus Gran, dels ock inkallat förre Brandvaktskarlen August Berg, Snickaregesällen Johan Magnus Nyström, Smedslärlingen Jonas Berg och Skomakaren Johan Löfgren, med enahanda ansvarspåståenden, som emot de öfrige tilltalade blifvit framställde; och voro bemälde Svarander nu närvarande.
Sedan samtlige tilltalade fått afträda ur Rättens sessionsrum, blefvo följande i nummerordning uppräknade ibland dem, hvar efter annan inkallade och förhörde, dervid nedan antecknade berättelser afgåfvos:
29:o Arbetskarlen Carl Jonsson, boende hos Slagtaren Lindgren här i staden, är född den 2 December 1823 på Tumbäck i Habo socken af föräldrarne, Mjölnaren Johan Nilsson och hans hustru Elin Zachariasdotter. Till femton års ålder hade Carl Jonsson varit hemma hos sina föräldrar, men derefter antagit tjenst såsom dräng först hos en broder och sedan på åtskilliga ställen, till dess han år 1852 flyttat hit till staden. Carl Jonsson, som med sin hustru Helena Andersdotter har ett barn, finner af sitt arbete en knapp bergning och har för första resan stöld undergått bestraffning af 7 dagars fängelse vid vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt.
Onsdagen den 26 sistl. September omkring kl. 9 på morgonen gick Carl Jonsson händelsevis åt östra delen af staden och fick se en mängd arbetare församlade utanför Handlanden Lindmans gård. Af några personer i folkhopen, med hvilka Carl Jonsson samtalade, fick han veta, att Lindman brukade uppköpa stora partier spanmål och sålunda förorsaka dyr tid, samt att folket, som deraf komme att lida nöd, ville förmå Lindman att upphöra med spanmålsuppköpen; och hörde Carl Jonsson äfven berättas om den folksamling, som föregående dagen egt rum, om hvilken han förut icke haft sig något bekant. En för Carl Jonsson okänd person tillsade honom att vara med och lofvade honom stryk, om han vägrade. Carl Jonsson gick hem och träffade några af sina kamrater, till hvilka han, i anledning af nyssnämnda hotelse, yttrade, att den, som icke vore med folket emot spanmålshandlarne, finge stryk; och sedan Carl Jonsson ätit frukost, begaf han sig åter ut, men återvände snart hem, emedan Stadsfogden Moberger, med hvilken han samtalat på torget, uppmanade honom att icke deltaga i några oroligheter. Carl Jonsson nekade enständigt att han deltagit i uppträdet på Tisdagen, och att han haft någon befattning med yxan och kubben, som då tillvaratogos, men erkände sig hafva yttrat på Onsdagsqvällen, att han burit fram stupstocken, hvilket yttrande Carl Jonsson nu påstod hafva varit ett obetänksamt och sanningslöst prat. På hvad sätt och af hvem Carl Jonsson fått kännedom om tillställningen med yxan och kubben, kunde han icke uppgifva. Vid Häradshöfdingen Fricks bostad hade Carl Jonsson icke varit på Onsdagsqvällen.
30:o Arbetskarlen Peter Magnus Gran, från gården N:o 9 vid Fortunagatan, är född den 25 December 1808 i Ålaryd i Åkers socken af föräldrarne Torparen Anders Abrahamsson och dennes hustru Sara
