ståndspersoner bildade en patrull och följde genast efter åt öster, der folkhopen stannat nedanför Handlanden Lindmans gård. Genom vänliga uppmaningar och föreställningar sökte man förmå folket att skiljas åt och taga sig till vara för sådane emot allmänna ordningen stridande företag, hvartill de redan gjort sig skyldige och som de tycktes än vidare hafva i sinnet. Några läto inverka på sig och lofvade att gå hem; andre deremot, bland hvilka vittnet igenkände Stenroddaren Carlsson och Snickaregesällen Nyström, af hvilka Carlsson lofvade att gå hem, men Nyström ville icke lyssna till de föreställningar, som gjordes honom. Oförmodadt höjdes hurrarop, enligt vittnets förmodan en helsning till några smeder från Husqvarna gevärsfaktori, som ankommo till staden och slöto sig till de upproriske arbetarne. Dessa smeder voro mera trotsiga och omedgörliga än stadens arbetare. Nära vittnet stod en lång, för vittnet okänd karl, med slokig mössa på hufvudet, grå rock och med svart, tvärklippt hår, hvilken hurrade gång på gång. På vittnets fråga hvarföre han hurrade, svarade han: ”jag hurrar, när det roar mig.” Samtidigt med Husqvarnaboernes ankomst tillstötte äfven en mängd halfvuxna pojkar, till utseendet handtverkslärlingar, och derefter tycktes oroligheterna blifva af betänkligare art. Det föreföll vittnet som om arbetarne i början endast velat injaga fruktan hos åtskillige personer och sålunda skrämma sig till vissa fördelar, men efter Husqvarnaboernars och handtverkslärlingarnes tillkomst visade folket mera hämdlystnad och skadebegär. Hurraropen förnyades oftare och folkmassan började blifva allt mer och mer orolig. Sedan förstnämnde bemödanden att skingra folket visat sig fruktlösa, äskade stadens Borgmästare, Herr Assessor Asker, ljud, för att tala till folket; och då det slutligen, efter flera upprepade hurrningar, blef tyst, uppmanade han folket högtidligen i Konungens och lagens namn att skingra sig och gå hvar till sitt hem. En del af patrullen hade gått före, men den del af patrullen, till hvilken vittnet hörde, lemnade ej tullen förr än folkmassan mera allmänt satt sig i rörelse åt vester, då vittnet och hans sällskap gick fram och slöt sig till den öfriga patrullen, som stannat vid Assessoren Wickboms gård, för att mota den påträngande folkmassan. Fåfänga försök att i godo förmå den skingra sig gjordes äfven här. Bland de mest högljudda och ifriga visade sig en bonde från Rogberga socken och en annan person, som sade sig bo vid Lillsjön under Strömsberg, men af Handlanden Ekeroth igenkändes under annat namn och uppgafs vara boende på Båtsmansbacken, erinrande sig vittnet af det namn Ekeroth uppgaf endast förnamnet Carl. Flere till större delen yngre personer af den lägre folkklassen hade förenat sig, hållande tillsamman i en lång kedja, genombröt folkhopen flera gånger med mycken häftighet och satte den i en orolig rörelse. Småningom började folket truppvis draga åt vester. Några af patrullen följde efter, andra, bland hvilka vittnet, begåfvo sig till Rådhuset. Vid pass en och en half timma derefter kommo folkhopar tågande från vester till öster, af hvilka en var beväpnad med stakar. Emedlertid hade en och annan af de patrullerande återkommit och berättat om de våldsamma uppträdena vid Häradshöfdingen Fricks egendom, och för att, så vidt möjligt vore, förekomma de våldsamheter, man än vidare befarade, begåfvo sig flere af de på Rådhuset församlade personer åt östra delen af staden och möttes under vägen af andra patrullerande personer, med begäran om skyndsam hjelp. Vid patrullens ankomst voro fönstren i Lindmans hus redan inslagne och en del af folket hade redan aflägsnat sig. De qvarvarande kastade ifrån sig stakarne och drogo sig undan. Två af dem sprungo alldeles emot patrullen, grepos och uppfördes på Rådhuset samt igenkändes vara Smedgesällen Carl Johan Almgren och Lärgossen Johan Fägersten. En annan, som var nära att fasttagas, gjorde sig lös, men tappade dervid sin mössa, hvilken tillvaratogs af Stadsfogden Moberger. Då patrullen återkom till torget samlade sig utanför Rådhuset en folkmassa, i hvilken en karl, klädd i grå rock och förskinn, framträdde såsom ledare, uppeggande folket med förevitelser för feghet och uppmanande detsamma att uttaga de häktade. Något allvarsamt försök dertill gjordes likväl icke, utan folket aflägsnade sig slutligen. Följande dagen begaf sig vittnet till Häradshöfdingen Fricks egendom och såg hvilken förödelse densamma undergått. Fönsterrutorna voro inslagna i boningshusen, lusthuset och qvarnen, flere fönsterbågar krossade, åtskillige möbler förstörde, en ljuskrona skadad, trädgårdssoffor sönderslagna och spiran på lusthuset böjd. Då vittnet på hemvägen hunnit ett stycke in i staden, kom förre Skjutsaren Jonsson fram till vittnet, och sade: ”laga att militären kommer härifrån så skall det blifva godt och väl igen och allt skall vara glömdt.” På vittnets fråga hvad som skulle glömmas, svarade Jonsson: ”Herrarne få ej styra.” Stenroddaren Johannes Petersson och Skomakaren Åkerblad från Kroneken i Rogberga socken lade sig äfven i samtalet, och en af dem yttrade: ”kommer ej knektarne bort, skola vi i afton gå ut allesamman och taga våra yxor med oss; det kostar icke mer än 6: 32 att slå ihjäl en knekt.” Vittnet kunde icke med säkerhet påminna sig hvars och ens yttranden, men både Jonsson, Petersson och Åkerblad voro så ense i sitt uppförande och deras meningar voro så öfverensstämmande, att den enes yttrande till alla delar gällde för de öfrige, som deruti med åtbörder instämde; dock erinrade sig vittnet bestämdt, att Jonsson slog ihop händerna och tillade: ”Sedan kommer ordningen till Herrarne.” Vittnet lemnade dem och fortsatte sin väg hem. (Uppläst och vidkändt.)
2:o Herr Hofrätts-Rådet L. von Sydow: Den 26 sistl. September, klockan 9 förmiddagen, såg vittnet en mängd arbetsfolk gå åt östra delen af staden. Vittnet följde efter till Handl. Lindmans gård, der folket samlat sig och igenkände bland hopen Stenroddaren Carlsson, Carl Petersson, Malmberg, Svarfvaren Anders Andersson, Nils Jonsson och Johannes Pettersson. Allmänt yttrades missnöje med spanmålshandlanderne, som ansågos förorsaka dyr tid. Jonsson aflägsnade sig, efter erhållen tillsägelse derom, men på de fleste gjorde uppmaningarne och varningarne icke någon verkan. Andersson hötte åt fönsterna, och beledsagade sina åtbörder med hotelser. Innan folket skiljdes åt begaf sig
