vittnet fönstret och gaf icke vidare akt uppå hvad som ifrågavarande afton föreföll. Ej eller märkte vittnet något oväsende under natten; men följande morgon blef vittnet åter stördt af buller på gatan. Då vittnet nu såg ut, fann han en stor folkmassa på gatan utanför Lindmans och angränsande gårdar. Den syntes större, än den som var samlad föregående afton; och sinnesstämningen hos massan, som äfven nu tycktes bestå af personer hörande till arbetsklassen, förekom jemväl vittnet såsom mera vild och uppbrusande. Hurraropen och skrålet uppenbrarade en högre grad af trots; och vid den öfverblick på massan, som vittnet hade från sina i andra våningen belägna rum, kunde vittnet af åtbörder och beteende i öfrigt nogsamt förnimma det uppretade och vildsinta tillstånd, hvari massan sig befann. Derom vanns ock bekräftelse, då vittnet straxt derefter nedkom till stället. Vittnet erfor då hurusom såväl välsinnade personer som polisens tjenstemän och betjente förgäfves bemödade sig att lugna massan och förmå den att skingras. Så vidt vittnet kunde märka, möttes deras bemödanden blott med hån och en trotsighet, som bebådade våldsamhet, derest polisen ville begagna någon allvarligare makt. Vittnet yttrade då till någon af hans tillstädesvarande bekanta, att denna fortsatta olaglighet och våldsamhet numera antagit en så svår karakter, att de medel upprorslagen lemnade för ordningens återställande borde begagnas och att man således kunde använda vapenmakt eller militär, som, om ej annat hjelpte, finge skjuta på de upproriske. Detta yttrande hördes af någon, hörande till den uppretade massan. Det lärer ock i ögonblicket blifvit meddeladt andra; ty med raseri framrusade flere och med knutna näfvar, under svordomar och skällsord, hotade vittnet, som emedlertid hade gått upp på trappan till ett derinvid beläget hus. Af dessa igenkände vittnet nu bland de anklagade, utom stenroddaren Carlsson, äfven skjutsaren Jonsson och Carl Svensson, hvilka alla vid detta tillfälle synbarligen uppeggade och retade folket. Hvad det denna gång ville eller önskade, kunde vittnet ej förnimma. Hela rörelsen förekom vittnet endast såsom ett trots emot den lagliga ordningen. Tiden hade emedlertid skridit framåt, så att vittnet måste begifva sig upp på Hofrätten, hvadan vittnet ej kände vidare om denna morgons tilldragelser. På aftonen deremot var vittnet bland dem, hvilka, efter förut på dagen å Rådhuset träffad öfverenskommelse, verkställde patrullering i staden till ordningens bibehållande. Då denna patrull, hvari Borgmästaren, Herr Assessor Asker, som under dagens lopp anländt till staden, äfven deltog, ankommit i närheten af Handlanden Lindmans gård, fann vittnet åter en större folksamling derstädes. Den utgjordes af enahanda personer, som vid föregående tillfällen; men oljudet och yttringarne af en uppretad sinnesstämning hade, om möjligt, tilltagit. Vittnet kände dock ingen bland fridsstörarne, utom stenroddaren Carlsson, hvilken äfven denna gång framställde sig såsom en uppvigglare. Emedlertid sökte de patrullerande förmå de församlade att hålla sig fredligt och skiljas åt; men dessa försök voro denna gång alldeles utan verkan; och då Herr Borgmästaren, sedan han flera gånger genom hurrarop blifvit afbruten, slutligen högt i Konungens och lagens namn uppmanade folkmassan att skingras och bad hvar och en att i stillhet begifva sig hem, med förklaring att han och de, som voro i hans sällskap, ämnade gå hem, framkom en person och med trotsigt hån yttrade: ”det är väl för den, som kan gå hem; men vi ha ännu mycket att uträtta”; hvarpå ett starkt hurra! ljöd från massan. Hvem denne person var kände ej vittnet, som dock gaf noga akt på hans utseende. Bland de nu anklagade kunde vittnet icke upptäcka honom. Efter omförmälte uppmaning af Borgmästaren drogo sig de patrullerande tillbaka åt vester; men de hade icke hunnit långt förrän folkmassan började röra sig i samma riktning. Då stannade vittnet med flere på stora gatan, der den skäres af en tvärgränd nära Assessorn Wikboms gård. De tillstädesvarande af patrullen slöto sig nu tätt tillsammans, i förmodan att folkmassan derigenom kunde hindras; men förgäfves. Större delen rusade med häftighet fram, så att påtryckningen ej kunde motstås. Då folkmassan nu utbredde sig, märkte vittnet hurusom en stor del utgjordes af mindre personer, troligen lärpojkar, hvilka skriade och hurrade då de drogo fram. Då de skyndade förbi nedhukade de i allmänhet sina hufvuden i uppenbar afsigt att ej igenkännas. Nu begaf sig vittnet, jemte några andra bekanta, upp på trappan till Bergsfogden Bratts närbelägna hus, och der förnam vittnet hurusom folkskockar rörde sig våldsamt i alla riktningar af gatan. En del hade stannat på det ställe vittnet nyss förut lemnat och derifrån rullade snart ett par stenar häftigt fram emot gatan. I detsamma framkom ock Herr Hofjägmästaren Nieroth samt omtalade, att han blifvit träffad af en sten i bröstet, hvilken studsat emot och skadat hans ena hand, på hvilken ett märke efter våld jemväl syntes. Under tiden tilltog allt mer och mer oväsendet, och den fredsstörande folkmassan tycktes alltjemt blifva förstärkt. Slutligen drog sig hela massan, under ett oupphörligt hurrande och oljud, emot vestra delen af staden, hvarefter vittnet begaf sig upp på Rådhuset, der han jemte flere qvarstannade tills soldater hade anländt till staden. Flere timmar förflöto emedlertid, derunder oordningar, efter alltjemt ingångna underrättelser, egde rum vid Häradsh. Fricks utom staden belägna egendom. Omkring kl. 11 på aftonen märkte ock vittnet från Rådhuset hurusom en flock med stakar beväpnade personer häftigt störtade fram öfver torget från vester åt öster: och det dröjde ej länge förrän rapport ankom, att denna flock stannat utanför Lindmans hus samt med stenar utslagit fönstren. Snart uppfördes ock till Rådhuset samt insattes i häkte två personer, hvilka sades vara gripne såsom deltagare i berörde fönsterutslagning. Icke långt derefter samlades en mängd personer utanför Rådhuset, som, under hurrarop, tillkännagåfvo sin afsigt att taga de gripna ur häktet; men försöket strandade emot polisbetjeningens och andra personers motstånd. Derefter skingrades småningom folket och, sedan militär ankommit, blef allt stilla. (Uppläst och vidkändt.)
4:o Nils Johan Sunesson: Tilltalade Wållgren, som från sitt rum i Smeden Anderssons gård icke har annan utgång, än genom det rum vittnet bebor, hemkom i skymningen på Tisdagen den 25 i förra månaden och gick derefter icke ut förr än följande dagen. Sistnämnde dag hemkom han från sitt
