44:o Dyberg: att han är född oäkta den 2 April 1835 af Hans Peter Dyberg och Christina Olofsdotter i Borås, af hvilken senare han uppfostrades tills han vid 18 års ålder kom i lära hos en Skomakare Carlsson i Borås. Kom hit till staden i Oktober månad sistl. år och arbetade till årets slut hos Skomakaren Agelin, men har sedermera varit anställd vid tapetfabriken å Limugnen; är ogift och har förut ej varit för brott tilltalad. Under hela Tisdagen den 25 sistl. September var svaranden på Limugnen och arbetade der till kl. 6 på aftonen, men följande dagen vid samma tid gick svaranden tillsammans med en annan arbetare på stället; vid namn Grönlund, genom staden till Liljeholmen och träffade på återvägen utanför Handlanden Lindmans gård en folksamling, som af Borgmästaren och flere personer uppmanades att skingras. Sedan svaranden dröjt der en stund, skiljdes han från Grönlund och begaf sig mot vester uppåt Storgatan, hvarunder han upphanns af folkskaran, i sällskap med hvilken han af nyfikenhet tågade till Häradshöfdingen Fricks gård vid Dunkahalla. Under uppträdet derstädes, höll sig svaranden på afstånd och deltog icke deri, samt återvände med folkmassan till Handlanden Lindmans gård, mot hvilken stenkastning då börjades. Af de personer svaranden råkade vid Herr Fricks gård igenkände han Sadelmakaregesällen Carl Hansson, Formskäraren Brun, en lärling hos Vagnmakaren Öman, vid namn Edvard och en person med namnet Fredrik, hvilken förut arbetat å Limugnen, äfvensom svaranden sedermera utanför Lindmans gård varseblef Tapettryckaren å Gustaf Norlings fabrik Fredrik Ström, som deltog uti stenkastningen; tilläggande Dyberg, att vid Häradshöfdingen Fricks egendom under uppträdet derstädes äfven sig befunnit en bättre karl, klädd i fruntimmerskläder, och att denne under fruntimmersdrägten hade en brun bonjour och svarta benkläder.
Stadsfiskalen Strömberg begärde nu vittnesförhör med vid Rätten tillstädesvarande Boktryckaren J. A. Björk, Hrr Löjtnanterne Arvid och Carl Ribbing, Husegaren Lars Bergsten, Smeden Carl Johan Wallin, Snickare-arbetaren Olof Åbjörnsson, Arbetskarlen Anders Lekström och Gesällen Jonas Petter Lundsten, hvilka, ojäfvade, fingo efter aflagd ed och undfångne varningar för mened, vid särskilte förhör, berätta:
40:o Björk: att vittnet Tisdagen den 25 i förra månaden på aftonen förmärkte huruledes en folksamling tågade förbi hans bostad, hvarföre vittnet efter en stund gick ut på gatan för att höra hvad som var å färde, samt träffade dervid Landskanslisten Ståhlberg med flere, hvilka underrättade vittnet att folkhopen besökte Handlanden Lindman för att tillsäga honom att icke uppköpa spanmål, hvarpå vittnet begaf sig till Lindmans gård, men innan vittnet hunnit dit, hade hopen redan aflägsnat sig. Följande dagen kl. 8 på morgonen infann sig en skara arbetare hos Häradshöfdingen Rudling, som uppmanade dem till stillhet och att återgå hvar till sitt arbete. Ibland samlingen igenkände vittnet tilltalade Carlsson, Malmberg, hvilka skälfde och tycktes vara mycket uppbragta, Sven Israelseon, Nils Jonsson och Carl Svensson. Alla desse, men i synnerhet Carlsson och Nils Jonsson, som omvexlande förde ordet, voro högljudda och trotsande, och Carl Svensson yttrade bland annat: ”det duger ej, det skall bli annat af”. Ifrån Häradshöfding Rudling drog sig skaran till Handlanden Lindmans gård, der de efter någon väntan råkade Lindman, som mottogs af Carlsson med de orden: ”ni har ingen rätt att uppköpa säd, och sådane personer skola till helvete, som köpa upp spanmål för den fattige”. Häradshöfdingen Rudling, som åtföljde hopen, uppmanade den fortfarande till stillhet. Om aftonen, under det att vittnet patrullerade i östra delen af staden, mötte vittnet en folkhop, som framtågade under larm och oväsen, och hvilken, då den af Herr Hof-Rätts-Rådet v. Sydow tillsades att gå hem, uppgaf gälla hurrarop, hvarefter en bland hopen svarade på tillsägelsen: ”det är väl vi nu få veta, hvilken väg vi skola gå”. Ibland de församlade varseblef vittnet svaranderne Dyberg och Pantzar, hvilka väckte vittnets uppmärksamhet derigenom, att de ständigt sökte tränga sig emellan folkmassan och de patrullerande; äfvensom vittnet vid tillfället hörde Skräddaregesällen Lundahl och Skomakaren Ternberg under oväsendet lifligt samtala med Herr Hof-Rätts-Rådet Darin om de höga spanmålspriserna. Längre fram på aftonen, sedan vittnet varit hemma en stund, begaf sig vittnet i sällskap med Herr Öfverste-Löjtnanten Munck, Fabrikören Malmberg m. fl. till Herr Häradshöfdingen Fricks gård, efterföljde af en folkhop från staden, samt mötte under vägen nära Talavid en annan folkhop, hvarur någon ropade: ”här komma många hattar, men här är också lika många mössor”; och träffades Malmberg straxt derefter af en sten. Då båda skarorna sedermera sammanstötte, vände den senare hopen om och tågade i sällskap med den förra till Herr Fricks bostad, der vittnet lemnade sina följeslagare och fortsatte färden uppåt backarne, hvarunder vittnet hörde någon ropa: ”hvad är det för en djefvul som går der ensam, honom skola vi slå”. Sedan vittnet hunnit till Torp, vände vittnet tillbaka till staden, samt träffade vid torget någre arbetskarlar, hvilka vittnet uppmanade att bidraga till folkmassans stillande, hvarvid en af arbetskarlarne yttrade: ”ja det går alldeles för långt”. Efter hemkomsten såg vittnet en folkhop med störar i händerna draga åt östra delen af staden, men hvad den der förehade, känner icke vittnet, som trött af färden, då gick till hvila. Följande Torsdags morgon råkade vittnet Pantzar, hvilken på vittnets fråga, hvad ärende han haft hit till staden, svarade: ”jag är nyss kommen och har mycket att uträtta” samt, då vittnet nämnde, att Robergaboer deltagit i föregående dagens oordningar, genast inföll: ”de voro endast tre”. Samma dag på eftermiddagen träffade vittnet Metall-fabrikören Nordström, hvilken, då vittnet för honom yttrade sin förundran deröfver, att blott några få bland handtverks-borgerskapet föregående afton biträdt vid patrulleringen, genmälte: ”deri gjorde de mycket rätt!”
41:o Carl Ribbing: att då vittnet, som är bosatt på landet, Onsdagen den 26 sistl. September på förmiddagen inkommit till staden, råkade vittnet nära jernbron en folkskara, deribland några voro sysselsatta med att ikullvälta ett spanmålslass. Sedan vittnet fått höra att spanmålen var inköpt af Herr
