eftermiddagen förenade vittnet sig å Rådhuset med de ordningsälskande män, som derstädes samlade sig till ordningsvakt och följde denna till Handlanden Lindmans hus. Både under vägen dit och der på stället vankades hårda och hotande ord af kringströfvande arbetare, hvilka i stor mängd skockat sig utanför Lindmans hus, hvarest de under fortsatt trots, våldsamheter och hurrarop, vägrade att åtlyda Herr Borgmästarens i Konungens och lagens namn ljudeligen framställda uppmaningar att åtskiljas, samt gjorde alla de patrullerandes försök att återställa ordningen och lugnet fruktlösa. Vid nämnde tillfälle framstodo isynnerhet tilltalade Lönnegren, Lundström och Skräddare-gesällen Lundahl såsom deltagare i oväsendet; Lönnegren hurrade flere gånger och uppmanade folket att hurra; på Borgmästarens till Lundström ställda uppmaning att förhålla sig stilla och gå hem svarade denne trotsigt: ”väl att herrarne uträttat sitt ärende, vi ha ännu mycket att uträtta”; och Skräddare-gesällen Lundahl sökte flera gångor bryta igenom patrullen. En annan bland orostiftarne, hvilken vittnet nu igenkände vara tilltalade Pantzar, frågade i smädliga ordalag dem, som sökte uppmana till ordning, hvad de ville. En äldre karl, som också befanns särdeles orolig, igenkändes af Handlanden Ekeroth, som var i vittnets sällskap och uppgaf att karlen hette Johannes. Då de patrullerande derefter återvände till Rådstufvan blef ett långt uppehåll vid Assessor Wickboms hus, snedt emot Sadelmakaren Carlssons bostad, emedan der åter påträffades en folkmassa, lika begifven på oordningar som den andra. Skräddaren Lundberg utmärkte sig der såsom uppviglare och syntes vara ganska uppretad. Vittnet, i hvars närhet Hr Hofjägmästaren Nieroth då befann sig, var emellertid icke i tillfälle att bemärka allt hvad som dervid föreföll, men vittnet hörde någon yttra: ”Himmelman, han är djerf och ifrig att gå på”. Vittnet, som icke varseblef Himmelman och ej såg när patrullen genombröts, genmälde i anledning af berörde yttrande, att vittnet förmodade det Himmelman, såsom borgare i staden, hörde till de patrullerandes antal. Vittnet och flere af de patrullerande, som ånyo församlat sig å Rådhuset, underrättades snart att en upprorisk folkhop aftågade till Häradshöfdingen Fricks egendom utanför Vestra Förstaden, samt begåfvo sig skyndsamt efter för att om möjligt afstyra våldsamheter. Redan vid Bäckalycke-liden påträffades en folkhop som kastade sten, och mot qvarnen, dit vittnet och hans sällskap nödsakades taga sin tillflykt, haglade stenar, som kastades från den omgifvande folkskocken. Vice Häradshöfdingen Asplund, som också var i qvarnen, lånade der en bössa af Mjölnaren Christersson, för att dermed skrämma våldsverkarne, men utan att derutinnan lyckas. Omsider och då det var omöjligt för de patrullerande att återställa ordning, helst massan, som då uppehöll sig i trädgården och förde oväsen, var ganska stor, gick vittnet på omvägar och öfver Bäckalyckan åter till staden och Rådhuset, samt följde derefter en från vester kommande, med störar försedd, folkhop till Handlanden Lindmans hus, utanför hvilket genast fönsterinslagning och andra våldsamheter bedrefvos. Vittnet, som i närheten deraf vid Skomakaren Fägerholms hus grep tilltalade Fägersten, aflägsnade sig snart derifrån, medförande Fägersten till Rådhuset, der han insattes i häktet. Efter en stunds förlopp och sedan ytterligare en person blifvit häktad, kommo Bleckslagarlärlingen Öberg och Guldsmedslärlingen Abrahamsson och fordrade de häktades frigifvande under trotsigt uttalade hotelser, att eljest storma Rådhuset och med våld uttaga bemälte häktade. En af dem som sålunda sökte befria fångarne greps, men lyckades åter göra sig lös samt fick dervid sin rock sönderrifven. - - Beträffande Polisbetjenten Wadells delaktighet uti ifrågakomne oroligheter, hade vittnet sig icke något annat bekant, än att Wadell Onsdagsförmiddagen på torget här i staden, under samtal med vittnet och Inspektoren Sjöberg samt Sysslomannen Ekberg, yttrat, att han nyss förut varit på frukost hos Handlanden Lindman samt af honom erhållit ”det finaste ovett”, uttryckt i de grofvaste ordalag, för det Wadell icke förekommit eller afstyrt de oordningar, som nästförflutne aftonen förefallit utanför Lindmans hus, hvarjemte Wadell tillagt, att det förundrade honom om icke spanmålshandlanderne blefvo ännu mera efterhållne.
49:o Soldaten N:o 134 Blomqvist: hufvudsakligen lika med den berättelse Löjtnanten Hellman, den 9 i denna månad, inför Rätten afgifvit, angående tilldragelserna vid Häradshöfdingen Fricks egendom om de anfall, som soldaterne på befallning af bemälte Löjtnant gjorde i ändamål att fördrifva våldsverkarne. Vid bajonettanfallen kastades så mycken sten mot soldaterne, att desse, för att deremot skydda sig, måste luta hufvudena nedåt och följaktligen ej kunde igenkänna sine motståndare, hvadan vittnet icke heller kunde uppgifva namn på någon af våldsverkarne; tilläggande vittnet att tilltalade Hellstrand var inne i qvarnen och samtalade med sin broder soldaten Hellstrand, medan soldaterne uppehöllo sig der, samt att tilltalade Hellstrand innan folkmassan anlände utgick från qvarnen, men hvart han då gick eller om han deltog i våldsamheterna kunde vittnet icke upplysa.
50:o Soldaten N:o 133 Hellstrand lika med Soldaten Blomqvist, utom i afseende på tilltalade Hellstrand, angående hvilken detta vittnet icke meddelade några upplysningar.
51:o Soldaten N:o 135 Appel: lika med näst förut afhörda vittnet Hellstrand.
52:o Arbetskarlen Johan Magnusson: att vittnet, som är arbetare vid Postiljonen Blomqvists bygge, väl såg att Malmberg och Anders Petersson kl. ungefärligen 3 eller 4 på Tisdags eftermiddagen slipade en yxa, som fullkomligt liknade den vittnet nu förevisades, hvilken jemte ett block på aftonen sagde dag tillvaratogs utanför Handlanden Lindmans hus, men vittnet egnade icke någon särdeles uppmärksamhet åt Malmbergs och Anders Peterssons berörde förehafvanden, samt hörde icke arbetarne samtala hvarken om yxan eller blocket. I öfrigt kände vittnet, som icke närvarit vid någon af de folkskockningar, hvilka nämnde och nästpåföljde dag ägde rum, ingenting, som kunde leda till upplysning i saken.
