I anledning af stridigheterna emellan Eklunds och Skönbergs berättelser, hördes bemälte vittnen emot hvarandra, men båda vidhöllo sina vittnesmål oförändrade.
63:o Pipberedaren Lundgren: I sällskap med förut afhörda vittnet Nordström gick vittnet till staden, för att hos sin derstädes bosatte broder afhemta så kallad ångfartygssmörja samt anlände dit kl. ungefärligen ½ 8. Utanför Handlanden Lindmans hus var då en stor folksamling, deribland Lundgren icke igenkände någon, hvarföre vittnet och Nordström fortsatte sin väg förbi Lindmans hus. Sedan vittnet besökt sin broder och tillsammans med denne och Nordström vandrat omkring i staden, gingo de åter till folksamlingen utanför Lindmans hus, der vittnet förmärkte Lönnegren vara i samtal med en herre. Flere personer stodo dock emellan vittnet och Lönnegren, så att vittnet hvarken kunde närmare gifva akt på hans utseende för tillfället eller inhemta hvad som utgjorde föremål för samtalet. Löfgren och vittnet gingo sedermera framåt Dunkahalla och ernade se efter hvad folkhoparne, som tågat till Häradshöfdingen Fricks egendom, företogo sig, samt stadnade på ungefärligen halftannat bösshålls afstånd från trädgården. Sedan vittnet och Löfgren sett huruledes våldsverkarne, hvaribland vittnet likväl i anseende till afståndet icke kunde igenkänna någon, bröto ned stakettet samt tyckte sig förmärka att några kommo derifrån åt det håll, der vittnet och Löfgren stodo, aflägsnade sig vittnet och Löfgren skyndsamt och gingo tillbaka till staden. Medan vittnet och Löfgren derefter voro på torget, tågade en mängd med stakar försedde personer derförbi stora gatan framåt öster. För att undvika den stora folksamling, som i denna del af staden visade sig, togo vittnet och Löfgren en omväg, som förde dem obemärkte förbi, derefter de gingo hem, utan att afvakta hvad folkskaran ernade företaga. Vittnet hade icke hört talas om några uppmaningar till Husqvarnaboerne att inställa sig i Jönköping och deltaga i oroligheterna, och icke heller hade vittnet öfvertalat vittnet Nordström att ifrågavarande dag göra vittnet sällskap till staden.
Berättelserna upplästes för och vidhöllos af vittnena, bland hvilka Stockmakaren Carl Oxelqvist begärde ersättning för sitt inställelse-besvär.
Häktade Vagnmakaren Himmelman ingaf till Rätten ett skriftligt anförande af följande innehåll:
”Till Vällofl. Rådhusrätten i Jönköping!
Då jag vid forskning efter orsaken till domstolens beslut om mitt häktande blifvit uppmärksammad på Vagnmakare-lärlingen Sylbergs vittnesmål, att han ”skulle hafva sett det jag jemte min gesäll Andersson i spetsen för en folkhop sökt genomtränga den till ordningens återställande utställda patrull”, utbeder jag mig få till Vällofl. Domstolens behjertande afgifva följande förklaring:
Jag vill härvid icke säga ett enda ord, som jag på mitt samvete vet vara osannt. Det är allmänt bekant, att orsakerna till gatornas befolkande ifrågavarande afton voro treggehanda: en del gick ut för att skada göra, en annan för att i sin mån vidmakthålla ordningen och en tredje del i afsigt att tillfredsställa en af kringlöpande rykten uppkommen nyfikenhet. Till den sistnämnda klassen räknar jag mig. — Jag kan icke annat än på det högsta beklaga vittnet Sylberg, om hans vittnesmål, såsom jag har allt skäl förmoda, framkommit efter påtryckning af min uppenbare ovän och konkurrent, vittnets husbonde, ty i den händelsen kan jag nog låta mitt medborgerliga anseende gå till pris åt skadebegäret. Är vittnets omdöme åter hemtadt från en orätt uppfattning af rätta förhållandet blir uppoffringen svår att uthärda. Att jag ställt mig i spetsen för en vildsint folkhop är en osanning, hvars nakenhet ingen bättre kan vitsorda än mina grannar, som väl veta att jag icke är någon fridsstörare. Om jag i den villervalla som egde rum kommit att gå mellan patrullen (hvilket jag omöjligen kan påminna mig), så måste deras leder hafva varit så öppna att jag icke förstått meningen, men jag har all anledning tro att något genomtågande af mig icke existerat, aldraminst i sällskap med min gesäll, hvilken jag icke såg på hela aftonen.
Af en eller annan orsak är vittnesmålet oriktigt afgifvet och, om vittnet verkligen är öfvertygad att jag genomgått patrullens leder, i alla fall upprepadt, åtminstone så vidt det rörer mig, i en afsigtsvidrig benämning och betydelse.
Jag anhåller vördsammast att i dag blifva försatt på fri fot; till stöd för hvilken anhållan jag lika vördsammast åberopar min föregående välkända vandel, nödvändigheten af min närvaro vid min verkstad, som nu saknar all husbonde-ledning och utgöres af endast lärlingar, och slutligen saknaden af all fara för mitt aflägsnande; hvartill kommer att jag erbjuder mig ställa bofaste mäns borgen för min person.
Efter föredragning af berörde skrift bestred Åklagaren Himmelmans begäran att komma på fri fot,
och yrkade att i dag inkallade Arbetskarlen Anders Pettersson måtte kännas skyldig att genast träda i
häkte, hvaremot Anders Pettersson anhöll att fortfarande få vara fri.
Härefter fingo parterne afträda, medan öfverläggning skedde till följande för dem, åter inkallade, offentligen afsagda
Beslut.
Med afseende å hvad under ransakningen förekommit emot tilltalade Arbetskarlen Anders Pettersson, förklarar Rådstufvu-Rätten honom skyldig att genast träda i häkte, hvarjemte Rådstufvu-Rätten, som icke för närvarande kan bifalla Vagnmakaren Himmelmans begäran att blifva försatt på fri fot, uppskjuter ransakningens fortsättning till nästa Fredag den 26:te i denna månad, kl. 10 f. m., då de häktade skola inför Rätten åter inställas och tilltalade Snickare-gesällen Nyström, Smedlärlingen Jonas Berg, Faktorismeden Sven Ahlin, Arbetskarlen Johannes Pettersson, Carl Magnus Bång, f. d. Slottsknekten
