”oväsendet i går afton gjorde verkan, ty i dag finnes här spanmål”. Å torget hade vittnet enskildt träffat tilltalade förre polisbetjenten Wadell, hvilken för vittnet omtalade, att han på morgonen varit kallad till Handlanden Lindman och af denne erhållit förebråelser, eller som Wadell uttryckte sig ”frukost”, för det han, enligt Lindmans förmenande, varit den, som tillvägabragt de föregående aftonen timade oroligheter; och hade Wadell, som visade sig mycket förbittrad mot Lindman, under samtalet, hvilket derefter fortsattes i närvaro af under tiden tillkomne Sysslomannen Ekberg, dels yttrat: ”i går lofvades rågen hos Lindman för sexton Riksdaler, men i dag begär han sjutton. Modet har stigit hos honom i dag, men det faller väl”, samt dels beskärmat sig deröfver att Lindman, ehuru han hade så mycket spanmål på sitt magasin, att bjelkarne svigtade och stöttor måst sättas under öfra våningen, likväl en gång å Wadells egen gård gått Wadell i förköp, då han af en bonde velat tillhandla sig ett för tillfället erforderligt parti råg. Omkring kl. 8 såg vittnet en stor hop af arbetsklassen, med ofvanbemälde Carl Gustaf Abrahamsson, Carl Petersson, Carl Svensson och Malmberg i spetsen, tåga af åt öster och hörde sägas det de fyra namngifne arbetarne blifvit kallade till Häradshöfding Rudling, i anledning af föregående aftonens oroligheter. Vittnet underrättade Åklagaren, som anträffades å torget, om förhållandet och gick i något ärende hem, så att då vittnet åter kom ut, hopen redan kommit fram till Lindmans hus, dit vittnet äfven begaf sig. Jemte förut omnämnde fyra arbetskarlar, samt tilltalade Nils Jonsson, Gran och Anders Petersson, hade vittnet här varseblifvit förre Hållkarlen Carl Johansson och Sven Israelsson, hvilka talade med vittnet om svårigheterna att erhålla spanmål samt Faktorismederne Blomqvist och Lönnegren, af hvilka dels båda klagade öfver Lindmans åtgärd att upptinga dylik vara och dels Lönnegren, på erhållen uppmaning att gå sin väg, yttrade, det ej någon kunde förmena honom att qvarstanna på gatan. Folkmassan, som gjorde flere försök att intränga på Lindmans gård, men derifrån hindrades af Häradshöfdingen Rudling, hvilken tagit plats i porten, ropade allt som oftast ”ut med Lindman”; och då denne, som förut icke varit hemma, efter en stunds förlopp anlände till stället, hade på uppmaning af Häradshöfdingen Rudling flere personer ställt sig omkring Lindman, medan han tillfrågade hopen hvad den ville honom. Härunder iakttog vittnet, att förut omnämnde Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson trotsigt tillsade Lindman, att han ej finge uppköpa spanmål, samt att Arbetskarlen Svening Nilsson sammanslog händerna framför Lindman, skrek och under ovanliga åtbörder yttrade jemte flere andra: ”sådane läsare böra åt helvete”. Då efter af Lindman erhållet löfte att hos honom få köpa råg för 17 Rdr tunnan, och att han ej vidare skulle befatta sig med uppköp af spanmål, hopen började dela sig, hade utanför Häradshöfdingen Rymans midt emot varande hus, på trappan af hvilket Herr Hof-Rätts-Assessorn von Feilitzen stod, en mängd folk samlat sig och ander hotelser och oqväden tilltalat bemälde Herr Assessor; och förmärkte vittnet derunder att ofvanbemälde Svening Nilsson förde oljud och på förutnämnt sätt slog tillsammans händerna, denna gång framför åklagaren, samt att tilltalade Nils Jonsson mot Herr Assessorn yttrade oqvädet: ”gröngöling”. Nils Jonsson tycktes föröfrigt utöfva inflytande på massan, ty sedan han några gånger gifvit tecken med en tumstock, som han bar i handen, och ropat ”kom gossar, nu gå vi”, aflägsnade sig större delen af hopen i riktning åt vester; och då vittnet något senare begaf sig åt samma håll, hade vid Assessorn Wickboms gård en folksamling, deri äfven Svening Nilsson, Sven Israelsson och förre Brandvaktskarlen Gustafsson deltogo, skockat sig omkring vice Häradshöfdingen Frick och häftig samtalat med denne, som, enligt hvad vittnet af andra hörde berättas, skulle hafva lofvat att ej förhöja priset på förmalning af säd vid sin qvarn och ej heller uppköpa potatis för högre belopp än 3 Rdr tunnan. Vittnet, som ej hade tid att afvakta hopens skingring, begaf sig i något ärende hem, men en stund derefter åter ut åt torget, der vittnet mötte förenämnde Nils Jonsson, hvilken i förbigåendet yttrade: ”nu är allt tyst”. En stund efteråt hörde vittnet omtalas, att oroligheter voro å bane vid Handlanden Sjöbergs salubod samt skyndade i anledning deraf dit. För att komma till boden måste vittnet bana sig väg genom en derutanför samlad stor mängd af arbetare, ibland hvilka vittnet påminner sig Stenroddaren Johannes Petersson och Carl Gustaf Abrahamsson hafva varit närvarande. Då vittnet ändtligen kommit fram till boddörren, hade Handlanden Sjöberg mycket hastigt och nästan som om han blifvit skuffad utkommit ur boden, som var uppfylld med folk, och för vittnet omtalat att arbetarne voro uppretade mot honom, dels för det han ägde ett bränneri och dels derföre att han sagt det arbetarne borde häktas. Vittnet hade, efter några egna men fåfänga försök, först uppmanat ofvanbemälde Johannes Petersson att aflägsna arbetarne, och sedan då icke heller han förmådde något, med enahanda begäran vändt sig till Carl Gustaf Abrahamsson, hvilken, under utrop: ”nu är det slut, kom så gå vi”, satte sig i spetsen för hopen, som då följde med. Under loppet af förmiddagen hade vittnet varit uppe å Rådhuset, der sammanträde hölls af magistraten och upprorslagen af Häradshöfdingen Rudling upplästes för tillkallade arbetarne Carl Johansson, Svening Nilsson, Malmberg och Anders Petersson; och hade en af desse, enligt hvad vittnet vill påminna sig Carl Johansson, dervid yttrat, att det vore bättre att sitta på fästning än att gå här och svälta. Sedan vittnet, som under loppet af eftermiddagen haft åtskilligt att bestyra, i skymningen gått ut åt staden, hade vittnet å torget varseblifvit tilltalade Faktorismederne Lundström och Lönnegren tala med Rådmannen Elfström och flere andre personer, samt en stund derefter samtidigt med den frivilligt bildade patrullen begifvit sig till Lindmans hus, hvarest då fanns samlad en stor mängd arbetskarlar, gesäller och lärlingar, hvilka med hurrarop och oljud afbröto Herr Borgmästarens till dem i lagens och Konungens namn framställde uppmaningar att skiljas och gå hvar och en hem till sig; och hade vittnet, som uppehållit sig inne i hopen, vid detta uppträde iakttagit, att sedan på omförmäldt sätt uppmaning skett till skingring, hade dels Faktorismeden Lundström yttrat till Herr Borgmästaren: ”det kan väl vara att herrarne uträttat sitt, men vi ha mycket ogjordt än”, och dels tilltalade Pantzar, hvilken stod inbegripen i samtal med någon
Sida:Upproret i Jönköping den 25 och 26 September 1855.djvu/73
Den här sidan har korrekturlästs
9:e Häftet.65
9