sett den menniskoskara, som tågade förbi till Handlanden Borgs salubod. Andersson hade för öfrigt icke någon annan kännedom om de uppträden som då ägde rum, än hvad han nästpåföljde dags förmiddag hörde berättas af Garfvaren Lindqvist. Sistnämnde dag uppehöll sig Andersson på verkstaden till arbetstimmans vanliga slut kl. 7, till hvilken tid äfven öfrige arbetarne å nämnde verkstad höllo sig inne, men då utgick Andersson, i sällskap med Kusken Ekström och begaf sig först till torget och vidare till östra delen af staden, der Andersson såg en utanför Handlanden Lindmans hus församlad folkhop, hvilken af flera dervid närvarande herrar uppmanades att åtskiljas, men som för tillfället icke utöfvade några våldsamheter. Åtföljd af Muraren Svensson aflägsnade sig Andersson derifrån, innan folkhopen satte sig i rörelse samt gick omkring kl. 8 till sitt matställe. Efter intagen aftonmåltid och sedan Andersson en stund vandrat fram och åter i staden, befunno sig Andersson och Kusken Ekström på stora gatan midt för brända tomterna, då folkmassan tågade till Häradshöfdingen Fricks egendom. Andersson hörde sägas bland folkskaran att den ernade sig dit, och såg när våldsverkarne vid förbigåendet inslogo fönster i Handlanden Borgs hus, men kunde i anseende till afståndet icke urskilja hvilka som deltogo i detta våld. Af nyfikenhet följde Andersson med massan och skiljdes emedlertid från Kusken Ekström vid Talavid. Ankommen till Häradshöfdingen Fricks egendom, vandrade Andersson fram och åter bland folkmängden och såg de våldsamheter som föröfvades, men utan att sjelf på något sätt deri deltaga. Bland dem som föröfvade våldsbragderna kände Andersson icke någon, men på stället såg Andersson tilltalade Sjö, som bar en fana samt i grannskapet deraf tilltalade Zetterberg och Carl Hansson bland folkmängden. Under stenkastningen vid mangården träffades Andersson, hvilken sedan han skiljdes från Ekström icke hade någon bekant i sällskap, af en sten och drog sig nedåt en backe, derifrån Andersson såg när upprorsmännen rusade till bränneriet, utan att likväl kunna igenkänna någon bland dem. Andersson återvände på samma gång som folkmassan till staden, der folkhopen på Vedtorget tågade förbi Andersson och denne stadnade efter. Andersson hade sedermera begifvit sig fram till Stora Torget och stod der jemte Garfvaren Nybergs lärgossar och Polisbetjenten Collin, samt hörde på något afstånd larmet då upprorsmännen sökte befria dem, som blifvit insatta i häktet, men återvände snart hem från torget och var icke närvarande vid de oordningar, som föreföllo utanför Lindmans hus, eller gick längre fram åt öster än till Stora Torget, sedan han bevistat uppträdet vid Häradshöfdingen Fricks egendom; dock kunde Andersson icke uppgifva tiden när han kom hem den aftonen.
Härefter påkallade Åklagaren vittnesförhör med i sådant afseende inkallade samt ojäfvige lemnade och befunna Hr Häradshöfdingen Fredrik Lothigius, Handelsbokhållaren Magnus Bleckert Moback, Handlanden Ferdinand Hyltén, Garfvaregesällerne Johannes Andersson, Kristian Berglund, Gustaf Melin, Johan Högberg, Theodor Rundqvist och Anders Johan Ljungberg, Skräddaregesällerne David Klingborg och Johan Peter Lundgren samt Pigan Sara Nilsdotter.
På ed och varning hörde, berättade bemälte till vittnen åberopade personer i hvarandras frånvaro:
86:o Herr Häradshöfdingen Lothigius: Då vittnet, hvars syster och systerbarn under dagens lopp varit hos vittnet på Henriksbo, ungefärligen ⅛ mil från staden, i skymningen följde dessa till allmänna landsvägen, kom en karl, klädd i blå vadmalsrock, från staden samt gaf sig i samspråk med vittnet och yttrade ”det är ett fasligt oväsende i staden, men nu ser Häradshöfdingen och kan vittna att jag går hem”, samt fortsatte derefter sin väg, sedan han på vittnets fråga uppgifvit dels sitt namn, som vittnet förgätit, och dels att han vore Skomakare från Rogberga. Efter en stunds förlopp bemärkte vittnet åter en karl, till klädsel och storlek lik den, med hvilken vittnet nyss förut talat, som gick åt staden till, hvarföre vittnet, som trodde att det var samme person, också yttrade till sin omgifning att karlen ginge tillbaka igen till staden; dock kunde vittnet icke intyga att det var samme person vittnet såg vid båda tillfällena och vittnet har sedermera genom samtal med personer, som mötte karlen, fått anledning förmoda att så icke varit förhållandet. Emedlertid förklarade vittnet, att omvittnade personen icke var någondera af tilltalade Åkerblad eller Pantzar, hvilka båda voro vittnet bekanta. Vidare upplysningar i saken kunde vittnet icke meddela.
87:o Bokhållaren Moback: vittnet var icke ute i staden hvarken den 25 eller 26 sistlidne September och kände derföre icke till något annat, än hvad vittnet af andra derom försport. Om Onsdags aftonen såg vittnet en person ungefärligen vid den tiden, då massan kom från Häradshöfdingen Fricks egendom, gå förbi Handlanden Malmstens salubod, der vittnet är anställd; och tyckte vittnet att bemälte person, som kom från vester och hade en annan person i sällskap, var tilltalade Skräddaren Lundberg, men som vittnet såg honom genom fönstret kunde vittnet icke med säkerhet igenkänna honom; tilläggande vittnet, på fråga, om Smeden Palmqvist från Husqvarna köpt något stångjern i Handlanden Malmstens bod samma afton, att jernförsäljningen verkställdes af Bokhållaren Sjöberg och icke af vittnet, som således icke kunde lemna någon upplysning angående berörde omständighet.
88:o Handlanden Hyltén: då vittnet Tisdags aftonen den 25 sistl. September, i sällskap med Landtbrukaren Blad och Landskanslisten Ståhlberg gick till östra delen af staden, träffades utanför Handlanden Lindmans gård en stor folksamling, som t. f. Borgmästaren vice Häradshöfdingen Rudling förgäfves uppmanade att skiljas och förhålla sig stilla. Blad, såsom känd bränneriegare, blef omringad af några bland upprorsmännen, hvilka dock på föreställningar af Ståhlberg till en början lemnade Blad fred, men snart antastades han ånyo med hotelser af fem eller sex personer, hvilka vittnet icke kunde igenkänna. Vittnet lyckades likväl freda Blad, samt gick åtföljd af denne åt vester, för att tillkalla ordningsälskande män och genom deras medverkan söka afstyra det våld, vittnet förmodade att den
