uppretade och bullersamma folkhopen hade för afsigt att utöfva mot Handlanden Lindman eller hans hus, men då vittnet återkom dit var uppträdet slutadt och vittnet saknade således erfarenhet af hvad som dervid i öfrigt sig tilldragit, men såg de derstädes utanför porten till Lindmans hus nedlagda verktyg blocket och yxan, om hvilken senare Arbetskarlen Ottosson vid något tillfälle sedermera yttrat till vittnet, att den skulle tillhöra tilltalade Daniel Andersson. När vittnet åter vände hem fann vittnet en massa, bestående af omkring 20 personer, församlad utanför det af Spanmålshandlaren Goldkuhl då bebodda hus, som nu äges af Hållkarlen Borg. Goldkuhl var icke hemma och några våldsamheter utöfvades icke. Bland folkmassan fann vittnet f. d. Polisbetjenten Wadell, hvilken då ännu var tjenstgörande. Han yttrade till vittnet, under samtal angående folksamlingarne och oroligheterna: ”detta ha vi för uppköpen”, samt berättade derjemte enskildt för vittnet att Handlanden Lindman vid något tilltälle på Wadells gård skulle hafva köpt spanmål, som Wadells hustru varit i begrepp att tillhandla sig. Onsdags morgonen såg vittnet en mängd arbetskarlar och deribland flere af dem, som äro anställda hos tilltalade Daniel Andersson vid Postiljonen Blomqvists bygge, när desse begåfvo sig till dåvarande tjenstförrättande Borgmästaren Rudling och sednare på förmiddagen erfor vittnet hurusom folkhoparne tågade till Handlanderne Borgs samt Ahlén & Sjöbergs salubodar, hvarvid massan i pockande ton och under hotelser kallade Borg att medfölja till Kronomagazinet och visa huru mycket spanmål der förvarades, samt tillhöll Sjöberg att redogöra för ett yttrande, som han skulle hafva fällt derom, att orostiftarne borde häktas. Bland folkhopen igenkände vittnet likväl icke, såvidt vittnet nu kunde påminna sig, flere än tilltalade Malmberg, Sjöberg, Carlsson, Gran och N:o 9 Stenroddaren Johannes Petersson. Efter folkskockningen utanför Handlanden Sjöbergs bod, träffade vittnet ungefärligen vid middagstiden tilltalade Daniel Andersson vid Lilla Torget och gjorde honom uppmärksam derpå, att Andersson i egenskap af Hamndräng och således anställd i stadens tjenst, vore i högre grad än de öfriga arbetarne skyldig att afhålla sig från delaktighet i oordningar och söka afstyra sådane lagöfverträdelser, helst Andersson äfven borde ansvara för sine vid Blomqvists bygge anställda arbetare. Andersson lät förstå att han ej serdeles värderade sin tjenst, men lofvade likväl att icke deltaga i oroligheterna och yttrade derjemte, att han ansvarade för att arbetarne ej skulle föröfva något våld mot person eller egendom, enär deras mening vore att, som Andersson uttryckte sig, ”endast demonstrera” mot spanmålsuppköparne. Då vittnet uppmanade Andersson att visa prof på uppriktigheten af nämnde löfte, genom att sjelf biträda vid då beslutad vakthållning i staden på aftonen, förebar Andersson till en början att han vore förhindrad af sine tjenståligganden vid fyrhållningen, men på invändning af vittnet att berörde åligganden kunde genom annan person fullgöras, förklarade Andersson det han om aftonen skulle hjelpa till att afstyra de fruktade oordningarne. Vid sammanträdet på Rådstufvan indelades vittnet på patrullen och tågade med den till östra delen af staden, der vittnet såg första folkskockningen, som samma afton egde rum utanför Lindmans bod och hvad derstädes då föreföll, samt iakttog huruledes Herr Borgmästaren Asker, som emedlertid anländt till staden, förgäfves uppmanade folket att åtskiljas och förhålla sig stilla samt att hans anmaningar bemöttes med trots och hurrarop. Pantzar och Lönnegren deltogo deri serdeles högljudt, äfvensom tilltalande Carlsson och Malmberg vid tillfället befunnos närvarande i upprorshopen. En mindre person, hvars namn vittnet icke kände, men om hvilken vittnet hade sig bekant att han dagen derpå var hos Handlanderne Ahlén & Sjöberg på arbete, förhöll sig särdeles oroligt, hvarföre vittnet grep honom, men han lyckades snart göra sig lös. Carlsson och Malmberg uppmanades af Herr Prosten Modigh och andra ordningsälskande män under uppträdet att aflägsna sig och vittnet förmodade att sistbemälde tilltalade åtlydde tillsägelsen, emedan vittnet sedermera icke såg hvarken Carlsson eller Malmberg bland massan. När folkhopen, som först begaf sig åt vester, bröt igenom patrullen drog sig vittnet för den häftigt påträngande massan undan bland dem af de patrullerande, hvilka qvarstannade till sist och steg upp på trappan till Bergsfogden Bratts hus samt betraktade derifrån nämnde uppträde, hvilket egde rum vid uppehållet utanför Herr Assessorn Wickboms hus, men hvilka som vållade genombrytningen hade vittnet, i anseende till den fart, hvarmed massan framryckte, icke kunnat urskilja. Sedermera återvände de patrullerande till Rådstufvan och fördelade sig der, sedan underrättelser snart inlupit att folkhopar aftågat till Häradshöfdingen Fricks egendom, men vittnet var icke bland den afdelning, som följde efter dit, utan stannade qvar i staden och gick slutligen till sitt hemvist. Derifrån såg vittnet genom ett fönster å andra våningen af sitt hus när flere flockar af upproriska under buller och oväsende upptogo hela gatans bredd och i marchtakt kommo gående från vester till öster på återväg från nämnde egendom. Alla som tågade i ena flocken voro försedda med störar. Af denna hop kastades stenar mot väggarne till vittnets hus. Vittnet var dock sedermera icke ute, samt iakttog icke hvad som derefter föreföll vid Lindmans gård och Rådhuset.
89:o Garfvaregesällen Andersson: Vittnet var icke ute hvarken Tisdagen den 25 sistl. September eller påföljde dags förmiddag, men om aftonen sistnämnde dag var vittnet i sällskap med sine kamrater, till vittne åberopade gesällerne Melin och Berglund, på stora gatan vid prestgården och såg huruledes upproriska folkmassor derutanför sprungo fram och åter under hurrarop samt slutligen drogo sig åt vestra förstaden och vidare åt det håll, der Häradshöfdingen Fricks egendom är belägen. Vittnet och dess sällskap följde efter, dock på betydligt afstånd, och gingo icke längre än till yttersta huset på Förstaden, der vittnet och dess följeslagare vände om och gingo tillbaka, samt mötte då vid jernbron en annan åt samma håll som den förra massan gående folkhop, hvaribland vittnet igenkände tilltalade Carl Hansson, Skräddaren Lindgren, Vagnmakaren Wetterlund, som bor på Bierhalle och hans gesäll. Åtskillige bland den förra hopen uppmanade vittnet och hans sällskap att skynda till qvarnarne och från
