hus samt erhöll varningar af någondera af Herrar Hofrätts-Råderne Darin eller von Sydow. Vidare upplysningar i saken kunde vittnet icke meddela, enär vittnet icke var närvarande vid något af de uppträden, som egde rum vid Handlanden Lindmans hus eller Häradshöfdingen Fricks egendom.
101:o Skräddare-gesällen August Zetterlund: Ifrågakomne Onsdags eftermiddag kom Skräddare-gesällen Lundberg in på Skräddaren Sjöholms verkstad, der vittnet är anställd, och bjöd på bränvin, som för sådant ändamål efterskickades och förtärdes på verkstaden. Emedlertid språkade Lundberg, som var öfverlastad, om hvarjehanda, särdeles om dagens föregående uppträden, och yttrade bland annat: ”det skall bli luft i afton” och ”ve den arbetare, som icke går ut i afton och försvarar sina rättigheter”, hvarjemte Lundberg förevisade ungefärligen 34 R:dr i penningar, om hvilka Lundberg sade ”det här skola knölarne få supa upp i afton”. Kl. ungefärligen 8 på aftonen gick vittnet ensam ut i staden, först till torget och vidare åt öster, hvarest då fanns utanför Assessorn Wickboms hus en bullersam menniskomassa, i hvilken hurrarop emellanåt hördes. Denna massa, bland hvilken vittnet, som höll sig afsides från densamma, icke igenkände någon, drog sig småningom och under fortsatt oväsende åt vester samt mötte vid Operakällaren en annan folkhop. Vid det uppehåll, som då inträffade, talades att man skulle gå till Handlanden Borg, till hvilkens hus tåget, som vittnet på afstånd följde, fortsattes och hvarefter fönstren derå inslogos. Vittnet, som betraktade nämnde uppträde från grannskapet af Handlanden Malmstens salubod, följde derefter hopen till Häradshöfdingen Fricks egendom, hitom hvilken vittnet sammanträffade med sin kamrat Skräddaregesällen Andersson, och stannade vid vägen nedanför qvarnen samt uppehöll sig dels der, dels ock på en åker i grannskapet. Uppträdet vid Häradshöfdingen Fricks egendom var serdeles bullersamt och snart inslogos fönster af massan, bland hvilken vittnet igenkände Garfvaregesällen Andersson, Guldsmedslärlingen Abrahamsson samt en dräng, som tjenar hos Handlanden Petersson, och en Gesäll hos Smeden Winblad; dock bemärkte icke vittnet om bemälte personer sjelfve lade hand vid förstörelsen. Vittnet, som tillika med Gesällen Andersson från åkern betraktat nämnde uppträde, såg sedan en folkhop komma, som syntes vara på väg till bränneriet, men sedan någon sagt att der voro soldater, vände hopen om till byggningen. Snart kom dock åter en hop, förföljd af soldater, ned till vägen, och då kom jemväl tilltalade Carl Hansson dit. Denne svor och uppmanade hopen att vända om och sade ”följ mig”, hvarefter både han och hopen rusade framåt öfra vägen till lusthuset. Två Sadelmakaregesäller, af hvilka den ena heter Berg och är hos Sadelmakaren Carlsson, samt vittnet gingo derefter öfver Bäckalyckan upp till bränneriet, hvarest mycket buller och stoj hördes från våldsverkarne. Vid Bäckalyckan bjöd en okänd person vittnet bränvin, som han hade förvaradt i en kutting. Vittnet tog sig en klunk ur kuttingen, men frågade hvarken efter gifvarens namn eller anledningen till hans frikostighet. I sällskap med Gesällen Berg aflägsnade sig vittnet och gick hem, samt begaf sig sedermera tillsammans med två kamrater Gesällerne Lundgren och Andersson ut igen till Handlanden Lindmans hus, emedan Lundgren berättat att en hop med störar försedde personer tågat dit. Vid sin ankomst till Lindmans has, der fönsterna då voro inslagne, såg vittnet likväl icke några upproriska, utan endast ordningsmän, hvarföre vittnet återvände och gick ensam hem.
102:o Gördelmakaren Nils Johan Hagelin: Onsdags förmiddagen såg vittnet en mängd arbetskarlar och deribland Stenroddaren Carlsson och Nils Jonsson tåga in på Häradshöfdingen Rudlings gård. Hvad der talades kunde vittnet, som dröjde utanför på gatan, icke höra, men sedermera och på uppmaning af Stenroddaren Carlsson fortsatte massan, som emedlertid tillväxte, vägen till Handlanden Lindmans hus och skockade sig utanför Lindmans port. Der talades mycket och högljudt med åtskillige herrar, hvilka sökte uppmana till laglydnad och ordning. Bland dem af arbetsklassen eller upprorshopen som förde ordet var äfven tilltalade Gran. Då massan återvände från Lindmans hus, stadnade den en stund utanför Herr Assessor Wickboms hus, inbegripen i samtal med en person, som uppgafs vara Häradshöfdingen Frick. Vittnet, som höll sig på afstånd från den oroliga folkhopen, hvilken äfven då förhöll sig stormande och bullersamt, var icke så nära att vittnet kunde höra hvad som afhandlades. Efter det vittnet varit hemma en stund, begaf sig vittnet med arbete till Smeden Winblad på förstaden och såg emellertid på torget vid jernbron en folkhop, som omringat och var i samspråk med f. d. Fanjunkaren Rosell, hvilken en och annan af de kringstående ryckte än på ena och än på andra sidan i mustacherna. Snart yttrade tilltalade Sjö, den ende vittnet kunde påminna sig hafva igenkänt bland hopen: ”Nu skola vi gå till Magazinet” och så gick Rosell åtföljd af de öfriga, för hvilka Sjö gick i spetsen, deråt. Hvad som vidare föreföll kunde vittnet icke upplysa, emedan vittnet fortsatte sin väg till Smeden Winblad, hos hvilken vittnet den öfriga delen af dagen var sysselsatt med arbete till kl. 8 på aftonen. Då gick vittnet hem, och såg en folkhop samlad utanför Assessor Wickboms hus, bland hvilken vittnet bemärkte Magister Augustinsson, som talade lugnande ord till folket, men vittnet lemnade i öfrigt icke någon uppmärksamhet åt hvad der föreföll. Efter intagen aftonmåltid gick vittnet, kl. något öfver 9, ut jemte sin hustru, utan annat ändamål än att gå, samt såg vid Skolhuset en mängd med störar försedde personer tåga gatan fram åt öster till Handlanden Lindmans bostad, förbi Landshöfdings-residenset, der massan uppstämde hurrarop. Då vittnet, som jemte sin hustru samt Fabrikören Nyström och dennes hustru följde efter, kom midtför Landshöfdings-residenset, hördes fönsterinslagning och hurrarop samt förnyade rop af ”ned med Lindman” vid dennes hus. När vittnet och dess följeslagare kommo fram, igenkände vittnet bland upprorshopen tilltalade Rosell och en lärling hos Nordström, hvilka hade hvar sin stör på armen, samt Murare-arbetaren Jakobsson. Den sistnämnde lade handen på axeln på Polisbetjenten Ekvall, som sökte återställa ordningen, och sade till honom att folket ej ville ”herrarne något ondt”, men manade derjemte Ekvall att vika undan, emedan, som Jakobsson uttryckte sig: ”vi ha
