gå till Häradshöfdingen Fricks egendom, emedan de der skulle löpa fara att blifva stenade, hvarföre vittnet och dess hustru vände om, men stadnade ett stycke hitom Lazarettet, hvaremedlertid två upproriska hopar ankommo vester ifrån och gingo åt öster. Den första hopen gick i takt och de flesta deri voro försedde med störar. Den andra, som var talrikare, kom ett stycke efter, men deribland såg vittnet icke någon person vara försedd med stör. Vittnet kände icke någon annan än Svarfvaren Dahlgren, hvilken gick i den förra hopen, samt hade icke någon stör i handen. Ankomna till stora torget fingo vittnet och dess hustru, som följde efter på betydligt afstånd, höra att folkhoparne begifvit sig åt öster samt gingo ända fram till Häradshöfdingen Rymans snedt emot Lindmans hus belägna gård, men när vittnet och hustrun anlände dit, kastades de sista stenarne och upphörde oroligheterna, hvarunder våldsverkarne jemväl brutit lösa en mängd stenar i en närbelägen gränd.
Svarfvaren Dahlgren begärde i anledning af detta vittnesmål få anmärkt: att Dahlgren var ibland de sista af den folkhop, som, på väg från Häradshöfdingen Fricks egendom, först tågade förbi vittnet Engdahl och var försedd med störar.
Härefter fortsattes vittnesförhöret med
107:o Vagnmakarelärlingen Edvard Johansson hos Vagnmakaren Öhman: Vittnet, som gick ut Onsdagsaftonen för att se huruvida några folksamlingar egde rum utanför Handlanden Lindmans hus, fann icke någon der, men såg en folkhop på gatan vid Assessor Wickboms hus. Vittnet ville draga sig till minnes, att vittnet bland den dervarande böljande och oroliga folkmassan varseblef tilltalade Himmelman, men vittnet vågade icke att derom lemna något bestämdt intyg. Sedan var vittnet åt vester, der vittnet kom i sällskap med Snickarelärlingen Sylberg, hvilken besökte sin syster, som var i tjenst hos Häradshöfdingen Frick och jemte hans öfriga pigor tagit sin tillflygt till Snickaren Larssons bostad undan våldsamheterna vid bemälde Häradshöfdings egendom. Derifrån gick vittnet tillbaka åt öster och betraktade på afstånd den folkhop, som föröfvade oordningar och våld utanför Lindmans hus. De fleste voro försedde med störar och Tapettryckaren Dyberg, den ende som vittnet igenkände deribland, bar också en stör på axeln, men om han föröfvade något våld såg icke vittnet, som icke kunde meddela vidare upplysningar i saken.
108:o Polisbetjenten Carl Fredrik Ekvall: I afseende på tilldragelserne Tisdagsaftonen den 25 sistl. September kunde vittnet icke meddela andra upplysningar än att vittnet, som af Polisbetjenterne Wadell och Ljunggren fått underrättelse att oroligheter förspordes bland arbetsklassen, kl. ungefärligen ½ 10 såg tilltalade Stenroddaren Carlsson, Carl Svensson, Malmberg och Skepparen Sjöberg och några andra, så att samlingen utgjordes af tillsammans 7 eller 8 arbetskarlar under ifrigt samspråk sinsemellan gå på gatan framåt öster. Ankomna till Handlanden Lindmans hus yttrade någon bland dem, som vittnet trodde varit Carlsson: ”nu hurra vi gossar” och så uppstämdes hurrarop, hvarefter hopen aflägsnade sig. Nästpåföljde dag kl. 8 på morgonen såg vittnet en folkhop, med tilltalade Carlsson, Malmberg, Carl Svensson och Carl Petersson i spetsen, rusa in på Häradshöfdingen Rudlings gård. Der talades serdeles af Carlsson mycket angående spannmålsuppköp, och bemälte Häradshöfding, som då förestod Borgmästare-tjensten, uppmanade i vänliga och allvarliga ordalag arbetarne att icke vidare störa den lagliga ordningen, utan åtskiljas och begifva sig hvar till sitt. Detta oaktadt tågade massan derifrån, under utrop af ”nu gå vi till Lindmans” till dennes hus, der fridstörarne sökte intränga genom porten, hvarifrån de likväl hindrades af Häradshöfdingen Rudling, jemte honom biträdande polisbetjenter. Lindman, som var borta vid massans ankomst, anlände emedlertid, och då rusade folket mot honom samt frågade honom under häftiga och hotande ord och åthäfvor huru länge han ernade fortsätta med uppköp af spannmål och förorsaka dyr tid. Sedan folkhopen sålunda och äfven i andra ordalag utfarit mot Lindman och efter det några bland massan i förbigående vändt sig mot Herr Assessorn von Feilitzen, hvilken stod på trappan till Häradshöfdingen Rymans hus, samt under fiendtliga åtbörder hotat att ”plocka” honom, emedan han skulle sagt att de borde skjutas, drog sig massan vidare åt vester samt omringade utanför Herr Assessor Wickboms gård Häradshöfdingen Frick, och förebrådde honom att han vållade stegrade priser på potatis, derigenom att han köpte upp sådan och betalade ända till fem R:dr tunnan. Häradshöfdingen Frick lofvade att icke vidare köpa upp potatis och lemnades i fred; hvarefter folkhopen, som under tiden allt mer och mer skingrades, fortsatt sin färd, men stadnade utanför Handlanden Borgs bod, och yttrade missnöje deröfver att han också handlade med spannmål. Vid Borgs bod lyckades det vittnet och Fabrikören Sahlström, hvilka sökte afstyra vidare oordningar, att skilja tilltalade Carlsson från den öfriga hopen och Carlsson lofvade att icke vidare göra gemensam sak med orostiftarne samt uppmanade desse att åtskiljas. Å Vedtorget nära jernbron såg vittnet folkhopen omringa ett sädeslass, som kördes af en dräng jemte Fanjunkaren Rosell. I hopen, som beskyllde Rosell för att köpa upp spannmål, var mycket tumult och högljudt samtal af en mängd personer, så att vittnet icke kunde taga reda på alla som antastade Rosell, dock igenkände vittnet och erinrade sig bland dem tilltalade Gran, Svening Nilsson och en Gesäll hos Brandt vid namn Bårman, hvilken sednare tog synnerlig del i uppträdet, samt ryckte Rosell i ena mustachen samt jemväl hotade vittnet, då vittnet sökte freda Rosell. När vittnet, som befriade Rosell från vidare misshandling och följde honom upp åt staden, kom tillbaka, voro både sädeslasset och folkhopen försvunna, så att endast några personer funnos på torget. Af dessa underrättades vittnet att folkhopen gått till Kronomagazinet, men dit gick icke vittnet, som derefter tillvaratog en öfverlastad person, hvilken anträffades på torget, och förde densamma till Corps de Gardet. Tilltalade Bång och Anders Petersson, jemte flere personer utgörande en hel samling, kom snart derefter till vittnet på Stora torget och fordrade den tillvaratagne öfverlastade personens frigifvande, under förklarande,
