att de kommit öfverens att ingen fick häktas dem dagen. Som samlingen var talrik och pockande, blef nämnde person af vittnet utsläppt, sedan Stadsfiskalen af nämnde anledningar dertill gifvit bifall. I skymningen gick vittnet, efter befallning af Stadsfiskalen, till Häradshöfdingen Fricks egendom, för att underrätta det militärvakt skulle komma dit, och när vittnet då gick öfver torget såg vittnet derstädes många flockar af folk utaf arbetande klassen, 3, 4 och 5 i hvarje flock. Desse samtalade mycket sinsemellan och utforo mot spannmålsuppköp, och dem som bedrefvo sådan handel, hvilken köpenskap de ville skulle förbjudas. Bland folket, som uppehöll sig på torget, såg vittnet flere Husqvarnaboer, af hvilka vittnet likväl icke kunde namngifva någon annan än tilltalade Lönnegren, hvilken var serdeles språksam, äfvensom vittnet igenkände tilltalade Lundberg, hvilken var öfverlastad och talade mycket. Efter återkomsten från Häradshöfdingen Frick såg vittnet en fridstörande folkskara komma tågande från öster till vester och stadna utanför Handlanden Borgs hus, hvarå fönster i detsamma inslogos, och vittnet varnades af Smeden Winblad, som vittnet träffade, att gå deråt, hvilket vittnet likväl gjorde, för att söka återställa ordningen. Då kom en Engelsman, hvilken vid den tiden uppehöll sig i staden, förföljande en gosse, samt tecknade och talade några obegripliga ord till vittnet, som sedermera fick veta att Engelsmannen blifvit öfverfallen af gossen. Emedlertid och innan vittnet hunnit göra sig närmare underrättad om berörde uppträde, ropade någon bland hopen med hes stämma, liknande tilltalade Sjös röst: ”nu gå vi till Fricken”; och sedan ett allmänt hurrarop besvarat uppmaningen, aftågade utåt förstaden hela skaran, hvilken vittnet icke följde längre än till jernbron. Derefter var allt tyst och stilla i staden till kl. ½ 11 på aftonen, då en folkskara, bland hvilken de flesta hade störar i händerna och voro svärtade i ansigtet samt några buro förskinn, kom antågande under sång och skrän från vestra delen af staden till den östra. Vittnet jemte Polisbetjenten Ljunggren och Stadsfogden Moberger, som befunno sig på Stora torget när massan gick förbi, följde genast efter. Ankomna till Handlanden Lindmans hus, hurrade våldsverkarne och kastade sten deremot, men stadnade icke utan fortsatte vägen något längre åt öster, der de vände om och gingo tillbaka samt hurrade och kastade ånyo sten vid förbigåendet mot huset. Vände derefter om för andra gången och förhöllo sig på samma sätt, samt stadnade slutligen der utanför. De förhöllo sig serdeles våldsamt, skriade och förde oljud. Vittnet gick fram och uppmanade dem till ordning och en del lade ifrån sig stakarne i en närbelägen gränd, samt började förhålla sig mera stilla. Muraren Jakobsson kom då fram och lade handen på vittnets axel och sade att folket icke ville vittnet något ondt, men uppmanade vittnet att gå afsides, emedan ansenlig förstärkning låge i bakhåll; hvarefter de, som emedlertid dragit sig undan i gränden, ånyo kommo fram och började våldsamheter samt kastade stenar och störar. Vid nu omvittnade uppträde förhöll sig Muraren Jakobsson såsom skulle han varit en bland anförarne, hvarförutan vittnet erinrade sig såsom serdeles verksamma Snickare-gesällen Hagenberg och Smedlärlingen Berg, hvilka båda voro sotiga i ansigtet, äfvensom Gesällen Svensson hos Gördelmakaren Hagelin var dervid närvarande. Vittnet såg också tilltalade Lönnegren, som var klädd i blågrå linnerock af slingadt tyg, och hvilken vittnet igenkände på hans långa ljusa hår; men Lönnegren stod jemte åtskillige andra okända personer längst ut i öster, så att vittnet icke kunde intyda att någon bland dem deltog i våldsamheterna eller uppehöllo sig bland dem, som desamma utöfvade. Vittnet skickade emedlertid sin kamrat Ljunggren till Rådstufvan efter vakt, men de fleste upprorsmännen aflägsnade sig småningom innan den hann anlända. Då en afdelning soldater inryckte genom östra tullen, kastades efter dem en sten från grannskapet af Vagnmakaren Rydéns gård, hvarföre vittnet på tillsägelse af vaktens befälhafvare Herr Löjtnanten Söderblom gick in på nämnde gård och såg efter om någon orostiftare var der, men fann ingen.
Berättelserna upplästes för och vidkändes af vittnena.
Tiden hade nu så långt framskridit, att förhör med de personer, som i öfrigt blifvit till i dag inkallade såsom vittnen och fått aflägga ed icke medhanns.
Åklagaren yrkade härefter att tilltalade Lundahl måtte med afseende å den bevisning, som under ransakningen i dag mot honom förekommit, förklaras skyldig att genast träda i häkte, och Smeden Sven Ahlin anhöll om tillstånd att tills vidare undgå inställelse under ransakningens fortgång.
Sedan Lundahl öfverlemnat Åklagarens ofvanberörde, mot honom framställda, yrkande till Domstolens pröfning, fingo parterne afträda, medan öfverläggning skedde till följande för dem, åter inkallade, offentligen afkunnade
Beslut.
Af förekomne skäl förklarar Rådstufvu-Rätten tilltalade Skräddare-gesällen Lundahl skyldig, att genast träda i häkte och befriar Ahlin tills vidare från skyldighet, att i saken iakttaga inställelse, samt uppskjuter ransakningens fortgång till nästa Fredag, den 9 i denna månad, kl. 10 f. m., då öfrige på fri fot varande tilltalade skola personligen tillstädeskomma, vid äfventyr af hemtning, samt de häktade till inställelse inför domstolen åter afhemtas från Länsfängelset, dit de nu återfördes.
År och dag som ofvan.
In fidem
Fr. Öqvist.
