inmura en spis, hade Åklagaren inkommit i boden och, sedan han omtalat de uppträden, som föregående afton egt rum utanför Handlanden Lindmans hus, yttrat: ”folket är förskräckligt att lefva här i staden”, samt derpå, då Molinie eller någon annan invände, att han funne folkets hat till Lindman besynnerligt, enär denne aldrig på torget gjorde några uppköp, vidare sig utlåtit: ”det är detsamma, om han ej köpt upp på torget, så har han gjort det på landet genom sine utskickade; hvad skall folket göra, en hop arbetskarlar hafva nu gått till Borgmästaren, men dit hade de bort bege sig allesammans”. Lundahl hade sedan fortsatt sitt arbete ända till aftonen, då han efter intaget qvällmål begaf sig ut och besökte först östra stadsdelen, der han, stående i närheten af kyrkan, såg en orolig folkhop något längre åt öster röra sig fram och åter, men derefter, i ändamål att tillse Muraren Sax, vände sin färd till det utanför vestra förstaden belägna sjukhuset, der bemälde Sax då varit intagen. Då Lundahl, som under tiden ej var åtföljd af någon menniska, anländt till sjukhuset, hade, medan han af några derutanför varande qvins- och manspersoner, hvilka tycktes tillhöra sjukhuspersonalen, gjort sig underrättad huru Sax skulle kunna träffas, åtskillige folkhopar, bestående af för Lundahl obekante personer, dragit förbi å väg än till och än ifrån staden, och någon i en ifrån backarne antågande folkmassa yttrat: ”deruppe är allt förstördt, och nu är ej annat att göra än tända eld på’et”. Sedan Lundahl uträttat sitt ärende vid sjukhuset, begaf han sig af nyfikenhet upp åt vice Häradshöfdingen Fricks egendom, samt iakttog dels att två personer i närheten af trädgården på vägen sönderslogo en bössa, dervid en pojke, sedan han afryckt remmen, kastade bitarne af kolfven omkring sig samt dels, medan Lundahl stannade på en invid gården varande åker, hurusom två andre voro uppe på taket till lusthuset; och hade Lundahl, som ej kände någon af desse våldsverkare, efter en stunds uppehåll å sagde åker, derunder han såg folk gå både till och ifrån berörde egendom, vändt åter till staden, vid förbigåendet af Rådhuset sett en mängd arbetare vara samlade derutanför, samtalande om saker, som Lundahl i hastigheten ej kunde uppfatta, samt genast begifvit sig till sitt i Handlanden Ekeroths hus belägna hemvist, dit han utan att der träffa någon, som kunde intyga detta förhållande, anlände klockan 10 på aftonen.
58:o Bleckslagaregesällen Bårman, af medelmåttig längd och smal växt, med hår och ögonbryn af ljus samt ögon af blå färg, att han vore född den 16 Februari 1821 i oäkta säng af en vid namn Christina här i staden, hvilken sedermera trädde i äktenskap med Smeden Trotte Bårman; att han af denne uppfostrades till sitt 16 år, då han skickades till Stockholm, hvarest han kom i lära hos en Bleckslagare vid namn Engstedt, att sedan Bårman blifvit gesäll, hade han arbetat i åtskillige städer, nästlidet års sommar återkommit hit till staden och under tiden varit anställd hos Bleckslagaren Brandt, samt att han, som är ogift, förut icke varit tilltalad för någon förbrytelse. Under frukosttimman den 26 nästlidne September, hvilken dag han varit sysselsatt med arbete å Rådmannen Kahnbergs bygge, hade Bårman gått ut för att i något ärende besöka Smedgesällen Åkerblad, som är boende å förstaden, och dervid sett en mängd arbetare ute å gatorna, så att Bårman insåg att något ovanligt vore å färde. I återvägen fann han en folksamling i närheten af jernbron; och då Bårman, i det han gick igenom massan, af någon blef skuffad, hade han, som egde all anledning förmoda att skuffningen blifvit honom tillfogad af Fanjunkaren Rosell, hvilken befann sig alldeles i närheten, uppretad ej mindre häröfver än äfven af ett utaf Polisbetjenten Ekvall mot Bårman fäldt oqväde, sträckt handen upp åt Rosells ansigte, men kunde ej erinra sig om han dervid fått tag i dennes mustache. Återkommen till Kahnbergs bygge omkring klockan 9, fortsatte Bårman sitt arbete till dess på eftermiddagen, vid pass klockan 3, han af någre tillkomne arbetare, dem han påstod sig icke känna, blef tillsagd att upphöra, då Bårman begaf sig först hem till sin vid östra tullen belägna bostad, samt derifrån till madamen Christina Rydelius, hvilken är boende i Fabrikören Norlings gård, och hos hvilken Bårman uppehöll sig till dess han, efter att jemte bemälda madam och flere andra personer hafva från trappan af sagde hus åsett, hurusom folkmassan, deribland Bårman ej kände någon, första gången besökte östra stadsdelen, något sednare i sällskap med Urmakaren Petersson och en Handelsbetjent, med hvilken Petersson tycktes vara bekant, gaf sig å väg till Dunkehalla. Anlände till ett mindre hus, som ligger å en invid Häradshöfdingen Fricks egendom varande åker, stannade Bårman och hans följeslagare en stund, derunder Bårman väl hörde skrik och oväsende samt ljud af stenkastning nere vid sagde egendom, men ej såg någon person, som han kände. Under återfärden till staden, som snart nog och innan uppträdet vid ofvannämnde egendom var slutadt anträddes i samma sällskap, följdes stora landsvägen och stora gatan ända till Norlings hus, från trappan af hvilket Bårman, som der åter tog plats, såg en mängd obekanta personer, hvilka, såvidt Bårman kunde märka, icke innehade några stakar, vara sysselsatte att i Handlanden Lindmans snedt emot belägna hus, med stenar sönderslå fönsterrutor, hvarmed de fortsatte till dess de vid ordningsvaktens ankomst skingrade sig åt alla håll; hvarefter, och sedan Bårman sett någre af de i sagde vakt deltagande herremännen från gatan upphemta flere der liggande stakar, Bårman omkring klockan 11 på aftonen gick hem; och förnekade Bårman att hafva varit närvarande vid någon persons häktande eller att i anledning deraf hafva vidtagit någon åtgärd.
59:o Skomakaregesällen Anders Johan Svensson, som är af medelmåttig längd och kroppsbyggnad, har mörkbrunt hår, ögonbryn af samma färg och blå ögon: att han föddes den 3 Mars 1833 i Rogberga socken, hvarest hans fader Johannes Svensson varit torpare under Riddersberg; att sedan modren, hvars namn Svensson icke mindes, aflidit i den 1834 års sommar gängse kolerafarsoten, hade hans fader låtit mot lega uppfostra honom hos andra personer till dess han, efter uppnådd ålder af 13 år, sattes i skomakarelära; att han, som år 1851 blef gesäll och vid tiden för ifrågavarande oroligheter arbetade hos Skomakaren Nilsson i Rogberga, sedan en månad varit i nämnde egenskap anställd hos Skomakaren
