Malmberg, på bemälde Häradshöfdings och flere andres uppmaning, bortförde Carlsson; och såg vittnet, sedan hopen aflägsnat sig, den i Rättens förvar nu befintliga yxa och trädkubb, hvilka vid tillfället blifvit å gatan tillvaratagne, och af hvilka Häradshöfdingen Rudling medtog yxan och Brandvaktskarlen Nyberg hembar kubben. Sedan vittnet, som af Häradshöfdingen Rudling tillsades att kalla Carlsson, Malmberg, Carl Svensson och Carl Petersson till inställelse hos bemälde Häradshöfding till följande morgon vid åtta-tiden, bittida om morgonen den 26 September fullgjordt detta uppdrag, hade vid sagde tid ofvannämnde arbetare, i spetsen för en stor massa folk, kommit in å Häradshöfdingen Rudlings gård, der folkmassan, ehuru såväl Häradshöfdingen som Landssekreteraren och Riddaren Brorström uppmanade den till stillhet och att i lugn återvända till sine göromål, påyrkade förbud mot uppköp och utskeppning af spannmål, samt yttrade missnöje med Handlanderne Lindman och Goldkuhl samt Häradshöfdingen Frick. Hopen, som tycktes döf för alla föreställningar, fortsatte härefter, åtföljd af Rudling, vägen åt öster, stannade utanför Lindmans hus samt sade sig vilja tala med denne; och då Lindman, som vid hopens antågande icke var hemma, en stund derefter kom gående från vester, blef han af folkmassan omringad och i häftiga samt otidiga ordalag af den förbuden att befatta sig med spannmålsuppköp. Då, efter det Lindman samtalat med folket, hopen började åter vända åt vester, hade i anledning af någre utaf Herr Assessorn von Feilitzen yttrade ord, dem vittnet ej uppfattade, en del, deribland befunno sig Carlsson, Carl Svensson, Malmberg, Carl Petersson, Nils Jonsson och Sven Israelsson, skockat sig vid Häradshöfdingen Rymans midt emot belägna hus, på trappan hvaraf bemälte Herr Assessor tagit plats, samt hotat och oqvädat denne, hvarför vittnet gaf sig in i hopen och efter några bemödanden lyckades aflägsna densamma. Under vägen, som härefter fortsattes i vestlig riktning, mötte massan utanför Assessorn Wickboms hus, Häradshöfdingen Frick, hvilken omringades, hotades och häftigt tillsades att upphöra med uppköp af lifsförnödenheter, men som snart, medelst några löften skiljde massan ifrån sig; och hade bland denna hop ofvannämnde arbetskarlar jemväl befunnit sig. Vittnet, som af sitt åliggande att i östra stadsdelen tillse ordningen, hindrades att vidare följa hopens rörelser, blef, sedan kort efter skymningen en folkmassa, bestående af arbetare, gesäller och lärlingar, åter kommit ut åt östra stadsdelen och stannat utanför Lindmans hus, under framställande af enahanda påståenden, som de haft om morgonen, af Landssekreteraren Brorström afsändt till Rosenlund med anmodan till befälhafvaren att genast rycka in i staden med det manskap, som hunnit samlas, men enär endast 5 man då anländt, ansåg befälhafvaren sådant ändamålslöst och återsände vittnet med detta besked. Vid återkomsten till staden fann vittnet hopen redan aflägsnad, samt hörde sägas att en del begifvit sig ut åt Dunkehalla; och då vittnet i sällskap med Polisbetjenten Collin, i ändamål att tillse om några oroligheter vidare egde rum, gick åt vestra stadsdelen, såg vittnet fönsterrutor vara inslagne å Handlanden Borgs dåvarande bostad, samt mötte ytterst å förstaden Boktryckaren Björk m. fl., hvilka, återvändande från ett besök ute vid Häradshöfdingen Fricks egendom, omtalade de våldsamheter, som der bedrefvos. Medan vittnet, som härpå återvände till Rådhuset, uppehöll sig der, kom från vester antågande en hop menniskor, hvilka, beväpnade med störar, i det de gingo förbi, kastade stenar samt fortsatte vägen åt öster. Vittnet, som följde efter, iakttog, att massan först tågade förbi Lindmans hus under upphäfvande af höga rop och utan att företaga något våldsamt, men snart vände om och började med stakar och stenar slå in fönstren i sagda hus; och igenkände vittnet, som dock ej varseblef af hvilka stenar kastades, bland våldsverkarne, som alla voro svarta i ansigtet och till en del iklädde förskinn, tilltalade Skomakaregesällen Anders Johan Svensson, hvilken hade rockkragen uppslagen och ombunden med en halsduk, Gesällen Almgren, Lärlingarne Fägersten och Jonas Berg. Vittnet gick in i hopen och bad den afstå från sine våldsamheter, hvilken begäran äfven efterkoms, så att stakarne bortlades och folkhopen, som drog sig mera åt öster, uppehöll sig der under samtal, till dess kort derefter en annan skara kom ifrån vester, då de förstnämnde åter grepo till stakarne, förenade sig med de sist ankomne och fortsatte våldsamheterna. Under vittnets fortsatta bemödanden att återställa ordningen, hvilka nu ej kröntes med någon framgång, kom Muraren Fredrik Jakobsson fram till vittnet, emot hvilket en okänd lång karl i detsamma lyftade en stake, fattade vittnet i armen och uppmanade vittnet att aflägsna sig, emedan Jakobsson eljest icke förmådde freda vittnet för misshandling; och fattade vittnet häraf den föreställning att Jakobsson egde inflytande på hopen. Då vittnet och Polisbetjenten Ekvall, som jemväl var tillstädes, nu insågo att de ensamme icke förmådde något, skyndade vittnet till Rådhuset efter vakt och mötte under vägen först Apothekaren Pauli jemte Konrektor Rosengren samt sedermera vid torget en del af säkerhetsvakten, med hvilken vittnet återvände till Lindmans hus, der våldsamheterna då redan voro slut; dock iakttog vittnet att en sten kastades från den midt emot sagde hus vid Vagnmakaren Rydéns gård belägna gränd. Någon vidare oordning egde sedermera icke rum; och då en halftimme derefter en del af den inkallade militärstyrkan anlände var lugnet på alla punkter i staden återstäldt. Vidkändt.
Hörd i anledning af vittnets berättelse, förnekade Jakobsson att annorlunda än som åskådare hafva deltagit i oroligheterna samt uppgaf att den, som hotat vittnet, varit en obekant person ifrån landet.
110:o Collin: Då vittnet, efter erhållen kallelse, på aftonen den 25 nästlidne September, inställde sig vid Handlanden Lindmans hus, befunnos derutanför samlad en mängd menniskor, bland hvilka Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson och Malmberg utmärkte sig såsom de häftigaste. Då vittnet på befallning jemte öfrige kamraterne sökte fasttaga Carlsson, blef vittnet skuffadt af förre Brandvaktskarlen Berg, hvilken yttrade: ”ni låta bli att taga någon i kurran i qväll”, hvarefter och sedan vittnet förklarat det meningen vore att endast aflägsna Carlsson, denne lofvade att frivilligt gå hem. Arbetskarlen Malmberg, som jemväl gjorde samma löfte, yttrade slutligen: ”nu göra vi ett hurrarop och
