upphöra sedan, men i morgon skall det bli bättre”; och hade vittnet iakttagit, att förre Polisbetjenten Wadell, den vittnet förut väl hört klaga öfver spannmålens dyrhet, men aldrig yttra något, som häntydde på våldsamheter, vid detta tillfälle biträdde att upprätthålla lugnet. Under loppet af påföljde förmiddag såg vittnet Carl Svensson, Malmberg och Carlsson, jemte en skara andra arbetare begifva sig till Handlanden Borgs salubod, och under yttrande att de ville tala med denne skocka sig utanför; och hade, då Borg ändtligen kommit ut, Carlsson och Malmberg, sedan massan förebrått Borg för hans uppköpande af spannmål, sagt sig vilja se huru mycket af denna vara han innehade, samt derjemte, i följd af Borgs vägran att ställa sig hopens fordringar till efterrättelse, yttrat att om han ej godvilligt följde dem, de skulle med våld föra honom med sig. Å näringsidkaren Bergs krog, hvarest vittnet, för att tillse ordningen, sedermera var inne, hade Arbetskarlen Nils Jonsson, på uppmaning af vittnet, att afhålla sig från vidare förtärande af brännvin yttrat: ”det är ej värdt att J sägen något i dag poliser, ty då fån J pisk.” Från sagde krog begaf sig vittnet till Smedjegatan, hvarest Malmberg, Carlsson och en hop andra arbetare voro inbegripne i samtal; och då någon bland desse sagt: ”nu gå vi till Sjöbergs”, hade hopen, den vittnet följde efter, begifvit sig till bemälde Handlandes bod, dit tre personer, bland hvilka de två voro Johan Andersson och Carl Svensson, ingått, medan de öfrige stannat utanför, samt en stund derefter kommit ut, hafvande framför sig Handlanden Sjöberg, den massan då förebrådde för det han uppköpte spannmål, och till hvilken Arbetskarlen Carl Bång yttrade: ”om läppen voro afskuren på dig, så voro du lika vacker som jag.” Då folkhopen på aftonen samma dag första gången var samlad utanför Handlanden Lindmans hus, hade vittnet iakttagit ej mindre att flere personer och bland desse Carlsson och Malmberg uppmanades att förfoga sig hem, än äfven att Skräddaregesällen Nyström, under samtal med en person, i hvilken vittnet tror sig igenkänna Faktorismeden Lönnegren, utlät sig: ”jag har varit utrikes och på många orter, och der har uppköp af spannmål icke tillåtits; vi skola väl fresta att hålla efter de här spannmåls-handlarne.” Vittnet, som beordrades att qvarstanna vid Lindmans, hade ej kännedom om hvad som tilldrog sig förr än senare på aftonen, då vittnet vid ett besök i vestra stadsdelen såg fönsterrutor vara inslagne hos Handlanden Borg; och då vittnet, som härpå återvände till Rådhuset, vid pass kl. 10 afsändes till lazarettet, för att ombesörja det de sårade soldaterne blefvo förbundne, hade vittnet i anledning af det skrik och oväsende, som rådde å landsvägen, förfogat sig utmed sjöstranden till sagde ställe, och vid återkomsten derifrån utanför Rådhuset påträffat en folkmassa, deribland vittnet tyckte sig i två personer, som voro svärtade i ansigtet, igenkänna lärlingarne Abrahamsson och Öberg. Vidkändt.
Emot Collin anförde häktade Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson nu såsom jäf, att Collin skulle vara hans uppenbara ovän, hvilken uppgift, på begäran af Carlsson här antecknad, Collin till alla delar bestridde.
111:o Hök: På morgonen den 26 sistl. September hade vittnet, som har sin station å förstaden, vid det vittnet i något ärende besökt torget, sett Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, Carl Petersson, Carl Svensson och Malmberg, efterföljde af en stor skara andra arbetare tåga af till Häradshöfdingen Rudlings gård, dit vittnet följde efter, och hvarest arbetarne, sedan de framställt anhållan till Häradshöfdingen Rudling, att förbjuda vidare uppköp af spannmål, dervid Carlseon, Carl Petersson, Nils Jonsson och Malmberg talade, af bemälde Häradshöfding och Landssekreteraren Brorström uppmanades att förhålla sig stilla och återgå till sine göromål. Sedan, efter en stunds uppehåll här, Carlsson och Carl Petersson yttrat: ”nu gå vi”, hade folkhopen aflägsnat sig, stannat något utanför på gatan och derefter fortsatt vägen till Handlanden Lindmans hus, der en del sökte intränga på gården, men hindrades af Häradshöfdingen Rudling, Polisbetjenten Ekvall och vittnet. För att tillkalla Stadsfiskalen, bortskickades vittnet härifrån och fann vid återkomsten Handlanden Lindman i samtal med hopen, som efter erhållet löfte, att hos Lindman få köpa råg för 17 Riksdaler tunnan, drog sig åt vester, samt mötte och omringade vid Assessorn Wickboms gård Häradshöfdingen Frick, med hvilken arbetskarlarne Grahn och ofvanbemälde Carlsson samtalade, under det förre Hållkarlen Carl Johansson stod i närheten. Sedan äfven Frick gifvit åtskillige löften, fortsatte massan tåget vidare åt vester. Inne å näringsidkaren Bergs krog, den vittnet senare på förmiddagen besökte, för att tillse hvad som der förehades, hade Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, som jemte en mängd andre der uppehöll sig, då vittnet uppmanade dem att icke förtära mera brännvin än de redan intagit, försäkrat vittnet, att ej någon vidare finge smaka en sup. Vid Kronomagazinet, dit vittnet härefter begaf sig, hade en mängd arbetare och bland desse desamme, som förut på dagen varit hos Häradshöfdingen Rudling och Handlanden Lindman, omringat Inspektoren Eckerberg på Kofveryd jemte några bönder och förebrått den förstnämnde för det han uppköpte spannmål, samt i återvägen derifrån på Vedtorget kringrännt en dräng från Barkeryd och Fanjunkaren Rosell, hvilken i enahanda afseende antastades. På aftonen kl. 8 erhöll vittnet tillsägelse från Åklagaren att vid Häradshöfdingen Fricks egendom efterhöra om 25 man af den tillkallade militären ännu anländt och anmoda befälhafvaren att i sådan händelse rycka in i staden; och då, efter det underrättelse af befälhafvaren erhållits att endast åtta man förutan befäl voro samlade, samt att sedan 25 man kommit, han skulle efterkomma Åklagarens anmodan, vittnet med detta besked återvände till staden och derunder hörde skrik och oväsende, i anledning hvaraf vittnet påskyndade sine steg, hade vid krogen Talavid en hop af minst 400 personer, den vittnet ej kände och hvaraf eftertruppen utgjordes af qvinnor, hållande hvarandra under armarne och kastande stenar, mött vittnet, som med möda kunde bana sig väg derigenom. Ifrån Rådhuset, dit vittnet begaf sig med den vid Fricks egendom erhållna underrättelsen, hade vittnet blifvit afsändt med ett bref, under vägen kommit i sällskap med
