Islandet, där Gustaf sjelf brukat bo, och som ännu 1594 under Sigismunds kröningsriksdag beboddes af hertig Karl. Efter åtskilliga afbrott samt en svår förödelse genom den eldsvåda, som 1572 lade en stor del af staden i aska, blef slottet under drottning Kristinas tid färdigt i hela den utsträckning, som det någonsin haft. Äfven dess inre fulländades dels samtidigt, dels under Karl 10 och Karl 11. Slottet bestod då af den nuvarande hufvudbyggnaden mellan norra och södra tornet samt af den flygel, som utgår på södra sidan i lika höjd med hufvudbyggnaden. Likväl var denna flygel då vida längre än nu. Man ser att den höga grundmuren fortsättes temligen långt åt vester och genombrytes af ett porthvalf, hvilket egentligen heter konung Johans port, ehuru det ofta benämnes Sture-hvalfvet. Ännu mera åt vester höjer sig en kulle — »gröna kullen» — hvilken är enda kvarlefvan af slottets tredje torn, som till storlek och utseende förmodligen var lika med de båda andra tornen. Det utgjorde afslutningen af södra flygeln, som i oförminskad höjd räckte ända dit. Denna flygel och hufvudbyggnaden bildade och omslöto på östra och södra sidan fullständigt borggården. Den vestra sidan har aldrig varit bebyggd, men var på medlet af 1600-talet sluten med en mur. På norra sidan begränsades borggården af en helt oansenlig byggnad; om denna äfvensom om det s. k. »Styrbiskop» skall snart närmare talas.
I sitt ursprungliga skick var slottets utseende, äfven till de behållna delarne, mycket annorlunda än nu. Fönstren i hufvudvåningen voro då vida större samt bågformigt betäckta, hvilket man invändigt ännu kan tydligen se. Någon entresol fanns då icke 5 deremot var den öfversta våningen helt låg. — Den ryktbara »rikssalen», i hvilken drottning Kristina nedlade kronan, är belägen i södra flygeln vester om det i hörnet af
