hufvudbyggnaden och södra flygeln befintliga rum, som nu för tiden brukar därför utgifvas.
Endast en kort tid egde slottet bestånd i sitt fullbordade skick. Redan 1702, i den stora eldsvådan, ödelades äfven slottet i grund. Visserligen kvarstodo de fasta murarne, men man uppgaf all tanke på slottets iståndsättande och 1728 befalldes, att det skulle nedrifvas och teglet användas vid uppbyggandet af Stockholms slott. Denna befallning blef äfven så till vida verkställd, att södra tornet fullständigt nedrefs. Förtjensten af slottets räddning tillkommer förnämligast Adolf Fredrik, hvilken redan 1744 började på egen bekostnad återställa det, hvarmed han kraftigt fortsatte till 1751. Dock må ej glömmas, att han verksamt understöddes af allmogen i flera härader vida omkring, Uppsala universitet och borgerskap samt bruksegare inom och utom länet, hvilka alla frikostigt biträdde dels med körslor, dels med materialier. Från 1751 till 1762 fortsattes arbetet på statsverkets bekostnad, men upphörde med sistnämnda år. Slottet hade då vunnit ungefär sitt nuvarande skick, undantagandes södra tornet, sora blott var uppfördt till entresol-våningen och fullbordades först under åren 1815 till 1820. Till sitt inre är slottet ännu ganska bristfälligt. Endast bottenvåningen och entresolen (begagnade till landshöfdinge-residens och embetslokaler) äro inredda och bebodda; eljest ser man nästan endast nakna murarne.
Vid nordvestra sidan af borggården ser man en väldig tärningsformad murmassa, med höga lodräta väggar åt alla sidor samt blott tillgänglig från borggården. Denna ruin är, återstoden af ett slags fästning, hvilken uppfördes på samma tid, som slottet började byggas, och synes hafva varit afsedd till dess försvar, ehuru man måhända kan antaga, att den snarare uppfördes af den anledningen, att det då för tiden hörde till saken, att
