dynamomēter, gr., instr. till uppmätn. af mekan. kraft l. arbete.
dytiast', gr., maktinnehafvare, härskare. -ī, härskaresläkte, regenthus.
Dynekilen, hafsvik i Göteborgs o. Bohus l. 1716 en svensk transp.-flotta förstörd där af Tordenskjold.
dyner, ty., i närh. af hafskust. uppkastad sand, s. upptornar sig till kullar ända till 60 m. höga.
dyning, holl., djupa, långa vågor på hafvet före o. efter storm.
dynt, hos svinkreatur förekommande blåsmask, s. utvecklas ur ägg af binnikemasken, o. införd i mnskns magsäck utvecklas till binnikemask.
Dyrrhach'ium, se Durazzo.
dysenterī, gr., läk., rödsot.
dysfagī, gr., svårighet att svälja, uppkom, gm halsinflammat., förlamn. i sväljn.-musklerna, svulster i matstrupen o. s. v.
dyskrasī, gr., felaktig blandning af kroppens safter, t. ex. skrofulös, skorbutisk d.; utgör följden af många olika sjukdomsorsaker.
dyspepsī, gr., dålig matsmältning, vanl. symtom af en kronisk mag- o. tarmkatarr.
Dyster, Benj., äfventyrare, f. i slutet af 1600-talet i Finland, utgaf sig för Karl XII, sökte uppvigla dalkarlarne. Död på dårhus 1730.
dysurī, gr., svårighet att kasta sitt vatten.
Dyveke (dej-'), holl., »den lilla dufvan», dan. kon. Kristian II:s älskarinna, f. 1491 Amsterdam, dot. till köpmansänkan Sigbrit Willums i Bergen, fr. 13 i Köpenhamn, d. 17. Jfr. Torben Oxe.
Dzierzon (scher'son), Joh., ty. präst, uppf. af en ny biodl.-metod, f. 1811, d. 06. Skr.: Theorie u. Praxis d. neuen Bienenfreundes m. m.
däfvert, lyftkran på fartyg.
däggdjur, Mammalia, 1:a klassen af ryggradsdjur med rödt, varmt blod. Föda lefvande ungar. Omkr. 2,100 arter. Ordningar: tvåhändta, fyrhändta, fladdermöss, insektätare, gnagare, rofdjur, säldjur, snabeldjur, platthofvar, hästdjur, svindjur, kameldjur, dvärgmyskdjur, boskapsdjur, trögdjur, sirendjur, hvaldjur, pungdjur o. kloakdjur.
Döbeln, st. i kon.-riket Sachsen vid Mulde, 17,749 inv.
Döbeln, Geo. Karl von, frih., krig., f. 1758, 82/88 i utländsk tjänst, utmärkte sig i fin. kr. 1808/09, vann den lysande segern vid Juutas, 13 gen.-löjtn , d. 20.
Döbereiner, Joh. Wolg., ty. kem., f. 1780 Burg, d. 49 Jena. Uppf. platina-elddonet.
död, upphörande af alla lifsyttringar. Man skiljer mel. våldsam o. naturlig d., mel. verklig o. sken.-d.
Döda hafvet, sjö i Syrien med stark salthalt. 1,595 kv.km.
Döderhultsvik, se Oskarshamn.
dödsbok, en i mumiekistor ofta påträffad saml. af fornegyptiska böner att af den döde läsas på hans färd i underjorden.
dödsdans, se danse macabre.
dödsstraff, ådömes för mord, verkställes i Sverige gm giljotinering på fängelsegård. Upphäfdt i Portugal, Holland o. delvis i Schweiz.
döfhet, absolut oförmåga att höra. Medfödd l. förvärfvad gm öronsjukdom.
döfstumhet, medfödd l. förvärfvad gm sjukdomar, ss. skarlakansfeber o. sjukdom i det inre örat, is. under de första lefnadsåren. Stumheten är en följd af döfheten.
Döll'inger, Joh. Jos. Ign., ty. teol., f. 1799 Bamberg, prof. i kyrkohist. München, förklarade sig 70 mot påfvens ofelbarhet, bannlyst, slöt sig till gammalkatolikerna.
Dömitz, befäst st. i Mecklenb.-Schwerin vid Elbe, 2,943 inv. Sl. 1635.
Dönniges, Wilh. v., bai. diplomat, f. 1814, 42/45 guvern. för bai. kronprins, (senare Maximilian II), sändebud i flere länder, d. 72.
dös, arkeol., af stenhällar bildad grafkammare från stenåldern. Ofta = dolmen.
