Spartas herravälde, slog 371 spart. vid Leuktra, återupprätt. Messenien, men föll 362 i sl. vid Mantineia.
epark', gr., hefälhafvare, provinsståthållare.
epaulette (epålätt'), se epålett.
Épée (-pē), Charl. Mich., abbé de l', döfstummeundervisningens grundl. i Frankrike (60), f. 1713, d. 89 Paris.
Epeiros (-pej'-), (lat. Epīrus), landsk, i forna Hellas. Fl.: Akeron, Kokytos. Hst. Dodone. E. 168 f. K. rom., 1466 turk. Nu s. delen af Albanien.
Eperies (-iriesch), ung. st. vid Tarcza, 14,407 inv.
Épernay (-nä), fr. st. vid Marne, 20,478 inv. Champagnevin.
eph-, se ef-.
epi|cyk'el, gr., cirkel, hvars medelpkt rör sig på perif. af en annan cirkel. Användes i det ptolemeiska världssyst. till förklaring af ojämnheterna i planeternas skenbara rörelse, -cykloīd, gr., kroklinje, s. en pkt på en cirkel beskrifver, när denna utan glidning rullar utanpå en annan cirkel. Jfr hypocykloid.
Epidam'nos, g. geogr., se Durazzo.
Epidauros (-au'-) g,. geogr., hamnst. i Argolis. Asklepiostempel. Nu byn Piaduro. Hamn.
epidemī, gr., sjukdom, s. angriper ett större antal personer på en gång, i mots. till sporadisk sjukdom; farsot. Jfr äfven endemi.
epider'mis, gr., se hud o. öfverhudsväfnad.
epif'ora, gr., upprepande af samma ord i slutet af flere på haa följande satser.
epiglott'is, gr., struplocket, stänger luftstrupens öppning.
epigōner, gr., efterkommande, is. sönerna af de 7 hjältar, s. 1250 f. K. föllo i strid mot Tebe. — I litterat. personer, s. blott utveckla stora föregångares idéer.
epigrāf, gr., inskrift, tänkespråk. -ik, inskriftskännedom.
epigram', gr., inskrift på grafvårdar o. dyl.; senare kort, sinnrik, satirisk dikt.
epīk, gr., episk poesi.
Epiktētos, gr. filos, af stoiska skolan, f. omkr. 50 e. K. Frygien. Hans lärosats: lid o. försaka!
Epikūros, gr. filos., f. 342 f. K., grund. 306 i Athen epikureiska skolan, d. 270. Ansåg lifvets lycka bestå i frånvaron af smärta o. måttligt tillfredsställande af begär. — Epikuré, lärjunge af E.; person s. hängifver sig åt förfinade njutningar.
epilep|sī, gr., se fallandesot, -tiker, en som har fallandesot, -tisk, hörande till fallandesot.
epilōg, gr., efterskrift, slutord.
Epimeni'des, gr. siare omkr. 600 f. K., skall ha sofvit i en grotta 57 år.
Epimeteus (-tevs'), Prometeus' bror o. motbild, den obetänksamme.
Épinal, fr. st. vid Moselie, 20,080 inv.
epiphanīa, gr., uppenbarelse, is. en guds; inom kristna kyrkan fest d. 6 jan. t. minne af Kristi döpelse.
Epīrus, se Epeiros.
epis'copus, lat., biskop.
episkop|āl, lat., biskoplig. -at, biskopsdöme.
episkopalkyrkan (anglikanska l. engelska), den protestantiska statskyrkan i England, grundl. 1534 af Henrik VIII. Under Edvard VI gaf Cranmer kyrkan en reformat. prägel gm de 39 artiklarna. Inom e. förekomma det högkyrkl., det lågkyrkl. o. det kyrkl. liberala partiet.
episk skaldekonst l. epos, poet. framställn. af händelser i berättande form. Det egentliga epos (epopé, hjältedikt) är antingen folk- (ex. odyséen) l. konst-epos (ex. æneiden). Vidare höra till e. idyll, ballad, romans, poet. berättelse, legend, saga, roman, novell.
episōd, gr., bihandling; i epos, roman o. s. v. inflickad händelse
