falbolān, fr., veckad garnering på fruntimmersklänningar.
Falb, Rud., ty. hypotesmakare, f. 1838 Steiermark, d. 03 Berlin. Bekant gm sina jordbäfningsteorier och väderleksspådomar (beroende på månfaserna), de s. k. Falbs kritiska dagar.
Falbygden, fruktbar slätt i Skaraborgs l. (kring Falköping).
Falckenstein, se Vogel v. F.
falerniskt vin, ber. vin i det forna Rom; från Ager Falernicus i nordv. Kampanien.
falerts, min., namn på flere svafvelmetallers föreningar med svafvelarsenik o. svafvelantimon; stor kopparhalt (äfven silfver). Mineralet, som kristalliserar i tetraedrar, förekommer i Ungarn, Tyrolen, Harz o. s. v.
Faliēre, Marino, f. 1278, sedan 54 doge i Venedig, i följd af en smnsvärjning mot senaten afrättad 55. Dram. behandl. af Delavigne, Byron m. fl.
Falk, 1) Erik, teol., 1547 bisk. i Skara o. 58 i Linköping, d. 69. Skr.: En lärobok i christend. (58), En tröstebok för hafvande qvinnor (64). — Dennes son 2) Bengt, f. 1540, halsh. i Linköping 1600.
falkar, Falconini, underfam., hör. till dagroffåglarna, fåglar med kort, tjock, fr. roten krökt näbb, s. bakom öfverkäkens spets är försedd med en tand; utan halskrage, långa vingar, hudveck mel. tårna, starka, spetsiga, mycket krökta klor.
Falkenau, böhm. st. vid Eger, 7,376 inv. Slott.
Falkenberg, st. i Hallands l. nära Ätrans utlopp i Kattegatt, 4,316 inv. (08). Äldre stadsprivil. bekräftade 1558, stapelstad sed. 1866.
Falkenberg, Didrik v., ty. krigare af adl. ätten F. till Herstelle o. Blankenau, inträdde 1615 i sv. tjänst, kom i gunst hos Gustaf Adolf, hkn ofta använde honom i diplomatiska värf, blef öfverste o. utnämndes 30 till kommendant i Magdeburg, dödl. sårad vid dess intagande af Tilly 1631.
Falkenberg, sv. adl. ätt, härstamm. från Brandenburg o. s. i slutet af 1500-talet inkom i Sverige. Bland framstående medlemmar af denna ätt, s. upphöjts både till friherrl. o. grefl. värdighet, må nämnas: 1) Henrik, ämbetsman, f. 1634 Sthm, 74/76 landsh. i Älfsb. l. o. på Dal, landtmarsk. vid riksd. i Halmstad 78, d. 91 Sthm. — Hans bror 2) Gabriel, ämbetsm., f. 1646, 87 friherre, 93 grefve o. kungl. råd, s. å. presid. i Åbo o. 1703 i Svea hofrätt, d. 14 Sthm. — 3) Melker, ämbets- o. statsman., f. 22, 58 lagman i Västerbotten o. Ångermanland o. 65 i Värmland, 72, ehuru hatt, riks- o. kansliråd samt kansler för Lunds univers., 73 frih., 78 grefve, d. 95 Sthm.
falkenērare, ty., en s. öfvar falkar till jakt; äfven falkjägare.
Falkirk (fålkörk), skot. st. vid Forth- o. Clydekanalen, 29,271 inv.
Falklandsöarna (fåk), fr. Malouines, ögrupp i södra Atlanten ö. om Patagonien, 12,532 kv.km., omkr. 2,078 inv. Hst. Port Stanley. 1833 eng. besittning.
falkonett', fr., kr., ett slags på 1500- o. 1600-talet brukligt, kanonen liknande skjutvapen af mindre kaliber; drogs af manskap.
falk-orden, storhertiglig weimarsk orden, stiftad 1732. 5 klasser.
Falköping, urgammal st. i Skaraborgs l. 4,488 inv. (08). I närheten slag 1389.
fall, 1) fys., den i följd af jordens attraktion förorsakade rörelsen hos kroppar i riktning mot jordens medelpkt; 2) sjö., tåg, hvarmed rå, gaffel l. segel hissas upp l. firas ned; benämnes efter rån, gaffeln l. seglet det tillhör. Falla, sjö., vrida förskeppet längre från vinden under segling.
fallande, bergsv., skiktens lutning mot horisontalplanet.
fallandesot, epilepsi, läk., kronisk, för det mesta ärftlig
