Sida:Uppslagsbok för alla 1910.djvu/280

Den här sidan har inte korrekturlästs

1793 Värmland, d. 63 Sthm. Skr. läroböcker f. folkskolor.

fines herbes (finns ärb), fr., »fina örter», kryddväxter till matlagning.

finess', fr., prydlighet; slughet, grannlagenhet.

Fin'gal, hjälte i Ossians sånger, sannolikt Ossians far.

Fin'galsgrottan, grotta vid stranden af ön Staffa vid Skottlands västra kust; basaltpelare.

fingēra, lat., dikta, upptänka.

fingerborgsblomma, se Digitalis.

fingrar, se hand.

finish (finn'isch), eng., fulländning; sport., slut, mål.

fīnis, lat., slut. F. corōnat opus, ändan kröner verket. F. malōrum, (nu är det) slut på allt ondt! F. Polōniæ, lat., »Polens slut»; nu är allt forloradt.

Finistère (-tär), dep. i Frankrike, 7,029 kv.-km., 773,014 inv., en del af forna Bretagne. Hst. Quimper.

Finisterr'e, Cabo de, nordvästligaste udden i Spanien.

finkar, Fringillini, underfam. under finkartade fåglar, Fringillidæ, orn., fåglar med liten kropp o. små ögon, tjock o. konisk näbb, öfverkäken otydligt inskuren bakom spetsen, skarpa o. inböjda underkäkskanter, gommen saknande knöl, vingarna med 9 smällpennor, vistas i allmänhet i skogstrakter, några arter i närheten af boningshus; sången ofta vacker; passa till burfåglar.

finkel, finkelolja, se sprittillverkning.

Finland, Suomi, Suomenmaa, storfurstendöme, 373,604 kv.km., 2,975,000 inv., gränsar i n. till Norge, i ö. till Ryssland, i s. Finska viken, i v. Bottniska viken o. Sverige. Västra kuststräckan låg och flack, södra bergig, i sydväst mel. F. o. Åland stor skärgård. I öfrigt är F. t. största delrn ett af låga skogsåsar genomskuret högland, rikt på sjöar o. andra vattendrag, af hkn rikedom F. fått benämn. »Tusen sjöars land». Af höjdsträckningar märkas: Maanselkä, i n. och ö. jämte dess hufvudarm Suomenselkä, från hkn senare utgå tre större, i sydlig riktning löpande åsar, som dela det inre af landet i 3 olika vattenområden. F:s floder o. sjöar kunna hänföras till följ. vattensystem: 1) Kemi älfs o. Enare träsks, hvilkas centra äro Enare sjö (gm fl. Patsjoki uti. i Ishaf.) o. Kemi träsk (gm Kemi älf uti. i Bottn. vik.); 2) Uleå centralsjö, Uleå träsk (gm Uleå älf utl. i Bottn. vik.); 3) Saima, hvars fr. tusentals sjöar kommande vatten slutl. samlas i sjön Saima (gm Vuoksen uti. i Ladoga); 4) Päijänne, hufvudsjö Päijänne (gm Kymmene älf uti. i Finska vik.), samt slutligen 5) s.-ö. F:s vattensystem, hufvudsjö Pyhäjärvi (gm Kumo älf uti. i Bottn. viken). — Hufvudnäringar: åkerbr. o. boskapssköts. — F., af gammalt bestående af 9 landskap: Nyland, Egentl. F., Åland, Satakunda, Österbotten, Karelen, Tavastland, Savolaks o. Finska lappmarken, indelas i administrativt afs. i 8 län: Nylands, Åbo o. Björneborgs, Tavastehus, Viborgs, S:t Mikels, Kuopio, Vasa, Uleåborgs, o. i kyrkl. häns. i 3 stift: Åbo, Borgå, Kuopio. Hst. Hälsingfors. Öfr. st.: Åbo, Viborg, Borgå, Nystad, Björneborg, Kristinestad, Vasa l. Nikolaistad, Gamla o. Nya Karleby, Jakobstad, Brahestad, Uleåborg, Torneå, Tammerfors, Tavastehus, Jyväskylä, Kuopio, S:t Mikel, Villmanstrand. J. (1909): 3,311 km. Hist.: 1:a inv. lappar, senare egentl. finnar, tavaster o. kareler, hvarjämte redan under hednatiden svenskar bosatte sig där. Kristendom, infördes af Erik d. helige på 1150-talet. Omkr. 1240 framträngde Birger Jarl till nuv. Tavastehus, från hvilken tid Sverige synes ha uppburit skatt i F., men först efter Tyrgils