Kulturgesch. ef. neusten Zeit m. m.
Honfleur (ångflör), fr. st. vid Seines mynning, 9,010 inv.
Hongkong (Hiang-Kiang), eng. ö i mynningen af fl. Kanton i Kina 79 kv.km., 328,090 inv., sed 1842 brit. Frihamn.
honnett', fr., hederlig, rättskaffens, ej småaktig. -emang', hederligt, anständigt(vis).
honny soit qui mal y pense (ånnī såā ki mall i pangs), fr., »skam den s. tänker illa därom»; strumpebandsordens devis.
honnör, fr., heder, milit. hälsning; högre trumf i vissa kortspel.
Honolūlu, hst. i Havaii på ön Oahu i Stilla hafvet, 39,305 inv. Hamn.
honorār(ium), lat., hedersgåfva, arvode.
honoratiōres, lat., de förnämsta af ett samhälle.
honorēra, lat., hedra, infria (en växel o. s. v.).
honōris causa, lat., för ärans skull.
Honōrius, 1) Flav., rom. kejs., son af Theodos. L f. 384, erhöll 395 västra riket, lät mörda sin rådgifvare Stilicho 408, d. 423. — 2) namn på 4 påfvar o. en motpåfve und. 7:e, 11:e, 12:e o. 13:e årh.
honourable (onn'örebl), eng., »hedervärd», titel för yngre söner af en earl l. söner af en viscount l. baron.
Honthorst, Gerard v., holl. mål., f. 1590 Utrecht, d. där 56. Porträtt.
honung, sockerart. ämne, som af bina utsuges ur blommor o. sed. afsöndras i vaxkakornas celler. Inneh. vatten, flere sockerarter, vax m. m. — -sdagg, sjukl. utsvettn. på blad, bildar ett klibbigt öfverdrag. — -sgömme, honungssaft, afsöndrande organ hos vissa blommor.
honved, ungar. landtvärn.
Hood (hudd), 1) Sam., visc, eng. sjöman, f. 1724, 80 amiral, slog 82 fransm. i V.-Ind., 86 amiralitetslord, tog 93 Toulon, 94 Corsica, d. 16. — 2) Thom., eng. skald, f. 1798, d. 45. Humorist.
hookah l. hooka (hūka), österländsk tobakspipa med slang.
Hooker (huck'er), 1) Will. Jacks., eng. bot., f. 1785, 39 dir. vid bot. trädg. i Kew, d. där 65. Förf. — Hans son 2) Jos. Dalt., f. 1817, faderns efterträdare i Kew. — 3) Jos., nordamer. gen., f. 1819 Old Hadley, 46 i Mexico, 61 gen., 63 öfverbefälhafv., 64 milif.-guv. i Ohio, d. 79 New York.
Hoorn (hårn), nederl. stad v. Zuiderzee, 10,718 inv. Hamn.
Hoorn (hårn), Kap, S.-Amerikas sydligaste spets, på Eldslandet, uppt. af Drake 1578.
Hoorn (hårn), Philip II, de Montmorency, grefve af, f. 1522, guv. i Geldern o. Zütphen, 67 häktad med Egmont o. afrättad i Brüssel 68.
horæ canōnicæ, lat., bönestunder i kloster.
Horātius (-tsius), fornrom. patricisk fam., till hkn de tre Horatier hörde, hka gm sin seger öfver de 3 Curiatierna skaffade Rom herraväldet öfver Alba. Publ. H. Cocles försvarade 507 f. K. Tiberbryggan mot etruskerna.
Horātius (-tsius), Quint. H. Flaccus, störste rom. lyriker, f. 65 Venusia, d. 8 f. K. Skr. oden, epoder, satirer, epistlar.
Horeb, berg på halfön Sinai, hvarifrån Moses utgaf lagen.
Hōrerna, gr. myt., årstidernas gudinnor.
horisont', gr., synrand, ant. den skenbara gränslinjen mel. himmel o. jord (skenbar h.) l. afskärn. mel. himmeln o. horisontalplanet gm iakttagarens ståndpunkt.
horisontāl, gr., vågrät.
horn, utväxt på hufvudet af nötboskap, antiloper, får, getter, noshörningar etc., till svarfvararbeten. Affall till beredn. af blodlutsalt, gelé, djurkol m. m.
horn, blåsinstrument af mässing, omfång C-c2.
Horn, Kap, se Hoorn.
Horn, sv. adl. ätt fr. Brabant. 1) Henrik Klasson, fälth., f. 1513,
