A
A, a, första bokst. i alfab.: tonk., sjätte tonen i den normala durskalan (C-dur).
a. a., förk. för ad acta.
Aa (a), floder i Tyskl., Schweiz, Nederl., Ryssl.
Aachen (ak-), hst. i reg. omr. A., Rhenprov., 159,000 inv. Freder i A.: 1668 o. 1748. Mineralkällor.
Aali Pascha, Mehemed Emin, statsm., f. 1315 i Konstpl., d. 71, författade reformakten Hattihumajum.
Aalst (alst), belg. st., 31,655 inv.
Aar (ar), bifl. till Rhen t. v., upprinner på Aargletscherna, 279 km. l.
Aarau (ar-), hst. i schweiz. kant. Aargau, vid Aar, 7,831 inv.
Aargau' (ar-), schweiz. kant. 1,404 kv.km., 206,498 inv.
Aasen (ås-), Ivar Andr., norsk språkf., »maalstræver», f. 1813, d. 96. Skr.: Norsk grammatik m. m.
Aavasaksa (a-), berg i Lappld, hvarifrån midnattssolen synes vid midsommar. 200 m. h.
ab, lat., af, från.
ababdeh, egyp. nub. folkstam, karavanförare.
ab'acus, arkit. täckplatta till en pelares kapitāl.
abadīter, mor. dynast. i Sevilla, 1026/91.
abalienēra, lat., afsöndra, afyttra.
abandon (abangdång'), fr. otvungenhet; jur., afträdande af försäkradt skadadt skeppsgods till försäkr.-gifvaren mot erhållande af försäkr.-summan. -nēra, öfvergifva, afstå.
à bas (-ba), fr., ned med.
a battūta, it., tonk., noga efter taktbeteckn.
abbā, kald., fader. Rom. 8: 15.
Abbās I, d. store, pers. schah 1586/1628, kraftfull eröfrare.
abbasīder, afkoml. af Abbas, Mohammeds farbr., kalifer 750/1258.
Abbās Pascha, f. 1813 Dschiddah, d. 54, vicekon. i Egypt.
abbāte, it., ung, ej prästvigd andlig.
abbé, fr., i Frankr. till revolut. ung andlig utan andl. ämbete.
abbediss'a, klosterförestånderska.
Abbeville (abb'vil), st. i Picardie vid Somme. 20,400 inv.
Abborfors, by i Finld, till 1909 gränsort mellan Sverige och Ryssl.
abborre, ikt, lat., Perca, fisksläkte af de taggfenigas ordn.
abb'ot, hebr., fader, klosterföreståndare.
abbrevi|ēra, lat., förkorta, -ation, förkortn.
abd, arab., tjänare.
Abd el-Kāder, kabylfurste, f. 1807 Maskara, stred mot fransmännen, tills han togs fången 47, frigif. 52, d. 83 Damaskus.
Abdēr|a, ford. st. i Trakien, känd för invånarnes enfald -itisk, avita, förvänd.
abdik|ation, lat., afsägelse, nedläggande af en värdighet, -era, afsäga sig.
abdōmen, lat., »isterbuk», underlif.
Abd ul-Asīs, sult., f. 1830, reg. fr. 61, afsatt o. mördad 76.
Abd ul-Hamīd, 1) A. I, f. 1725, fr. 74 turk. sult., d. 89. — 2) A. II, f. 1842, reg, fr. 76, afsatt 09.
Abd ur-Rhamān, 1) f. 731, grundade d. arab. riket i Cordova 755, d. 788. — 2) Sult. i Marokko, f. 1778. reg. fr. 23, d. 59.
Abel, 1) Adams 2:e son. — 2) dan. kon. fr. 1250, f. 18, d. 52,
