att utröna icke blott grupperingen utan till och med avsikterna på fiendens sida. Trots dessa ovanligt gynnsamma förhållanden, ställde de uppkommande lägena, på grund av fiendens stora numerära överlägsenhet, dock alltjämt tillräckligt stora anspråk på högsta ledningens nerver. Men jag visste, att den lägre ledningen låg säkert i vår hand och hyste den fasta tilliten, att trupperna skulle prestera allt, som stod i mänsklig makt. Dylikt gemensamt ingripande av alla har för oss gjort det möjligt att övervinna de farligaste lägen. Men föreföll det dock icke, som vore vårt slutliga fördärv denna gång blott uppskjutet? Åtminstone jublade fienden i tanke härpå. De ansågo oss uppenbarligen fullständigt slagna. Kanhända var denna deras uppfattning vår lycka, ty den 1. november förkunnar ett ryskt radiotelegram: »Sedan man nu förföljt 120 verst, kan det vara tid att överlåta förföljandet åt kavalleriet. Infanteriet bör vara uttröttat, tillförseln besvärlig.» Vi kunna alltså draga andan och ägna oss åt andra planer.
Denna 1. november utnämnde Hans majestät kejsaren mig till högste befälhavare över alla tyska stridskrafter på ostfronten, varjämte min befälsrätt över de tyska östra gränsområdena utvidgades. General Ludendorff förblev min generalstabschef. Befälet över 9. armén överlämnades till general v. Mackensen. Därmed voro vi befriade från den omedelbara omsorgen för armén. Så mycket mera behärskande blev vårt inflytande på det hela.
Till högkvarter välja vi Posen. Men redan innan vi flytta dit fattas i Czenstochau den 3. november det avgörande beslutet rörande vår nya operation, eller kanske rättare sagt, erhålla de nya avsikterna sin slutgiltiga form.
VÅRT MOTANFALL.
Den nya planen grundar sig på följande bedömande. Skulle vi i vår nuvarande gruppering frontalt söka avvärja
