Ryssarna trängde då över bron, men blevo åter tillbakakastade. En fransk officer, som med sitt manskap försvarade huvudbyggnaden, blev ihjälskjuten genom ett fönster i ett av gavelrummen. Det var icke långt ifrån, att ryssarna sedermera, 1914, åter beträtt denna bro.
Efter mina farföräldrars död flyttade mina föräldrar 1863 till Neudeck. Uti de oss så välbekanta rummen fingo vi sålunda för framtiden vårt föräldrahem. Där jag en gång i tiden i yngre år så gärna vistats, har jag senare ofta med hustru och barn vilat ut från arbetet i livet.
Sålunda har Neudeck blivit mitt hem och även för den trängre familjekretsen den fasta medelpunkt, vid vilken vi med hela vårt hjärta hängde fast. Varthän mitt yrke än fört mig i det tyska fosterlandet, har jag dock städse känt mig såsom gammalpreussare.
Som soldatbarn föddes jag 1847 i Posen. Min far var då löjtnant vid 18. infanteriregementet. Min mor var dotter till den då för tiden ävenledes i Posen bosatte generalläkaren Schwickart.
Det enkla, för att icke säga hårda liv, som fördes av en preussisk adelsman på landet eller en officer i anspråkslös ställning, och vilket fick sitt huvudsakliga innehåll i arbete och pliktuppfyllelse, satte naturligtvis sin prägel på hela vår släkt. Min far gick också helt och hållet upp uti sitt yrke. Men härjämte fann han dock alltid tid att, hand i hand med min mor, ägna sig åt sina barns — jag hade ytterligare två yngre bröder och en syster — uppfostran. Mina älskade föräldrars sedligt djupt anlagda, men dock på det praktiska livet inriktade väsen uppvisade även i det yttre en fullständig harmoni. Till ömsesidig komplettering av karaktärerna stod vid sidan av min moders livsuppfattning, som ofta nog var böjd att se med oro och bekymmer på livet, min faders lugnare åskådningssätt. Båda förenade sig i varm kärlek till oss och inverkade så i full samstämmighet genom sitt sätt på sina barns andliga och sedliga utveckling. Det är därför svårt att säga, vem jag därvid har att tacka mest,
