krafter tillfördes oss från västfronten, dock endast ett fåtal utvilade, mestadels sådana med god vilja, men med till hälften förbrukad kraft. Delvis hade de frigjorts ur en lika svår, ja kanske ännu svårare kamp, än den vi hade bakom oss, nämligen slaget vid Ypern. Trots detta försökte vi att med dem tvinga den uppdämda ryska flodvågen att vika tillbaka. Och en tid såg det verkligen ut, som skulle detta lyckas oss. Våra stridskrafter visade sig emellertid till slut även nu, liksom i striderna vid Lodz, icke vara tillräckliga för denna kamp mot den mest oerhörda övermakt, som någonsin mött oss på slagfältet. Vi hade kunnat prestera mera, om icke förstärkningarna inträffat så droppvis, om vi alltså kunnat insätta dem samtidigt. Sålunda rörde sig emellertid det ofantliga slaviska blocket, vilket vi ville rulla mot öster, endast ett stycke och låg så åter stilla och orörligt. Vår kraft utmattades, men den utmattades icke blott i strid utan även — i träsk.
Först den inträdande vintern lade sina förlamande bojor över så väl vår som fiendens verksamhet. De i strid redan stelnade linjerna täcktes av is och snö. Frågan var: vem kommer under de följande månaderna först att lösa dessa linjer ur deras fängsel?
