soldater, med dylika massoffer minskas dock deras antal märkbart. Den ryska kraft, som går förlorad framför våra linjer, skall sedermera saknas, då den stora tysk-österrikisk-ungerska stöten långt i söder kommer den ryska härens hela front att skaka.
Icke blott i de preussiska gränsområdena, utan även i Karpaterna kämpas det vid denna tid med yttersta förbittring. Där försöker ryssen även under vintern att till varje pris forcera Ungerns gränsvall. Han känner nog med rätta, att en invasion av den ryska floden i de magyariska länderna kunde avgöra kriget och att Donaumonarkien aldrig mer skulle kunna övervinna ett sådant slag. Kunde man betvivla, att det första ryska kanonskottet på det ungerska låglandet skulle finna sitt eko i övre Italiens bergstrakter och i de transylvanska alperna? Den ryske storfursten visste nog, för vilket högt mål han av de ryska tsarhärarna fordrade de fruktansvärda offren på slagfälten i de skogiga bergstrakterna.
Det ihållande starkt spända krigsläget i Karpaterna och dess återverkan på de politiska förhållandena fordrade obevekligt en lösning. Den tyska högsta krigsledningen fann en sådan. Den genombröt den ryska fronten i Nordgalizien de första dagarna i maj och anföll den fientliga slagfronten vid ungerska gränsen i flanken och ryggen.
Mitt högkvarter deltog till att börja med endast indirekt i den stora operation, som tog sin början vid Gorlice. Vår uppgift inom ramen av detta storslagna företag var i första hand att binda starka fientliga krafter. Detta skedde främst genom anfall i stora Weichselbågen väster om Warschau och vid ostpreussiska gränsen i riktning mot Kowno, men därefter i större stil genom ett den 27. april igångsatt kavalleriföretag till Litauen och Kurland. Framstöten, som företogs av tre kavallerifördelningar, understödda av ett lika antal infanterifördelningar, var riktad mot en ömtålig punkt inom det ryska krigsområdet. Ryssen kände väl för första gången, att de viktigaste järnvägarna, som
