förbundo den ryska hären med det inre landet, genom en sådan framryckning allvarligt kunde hotas. Han insatte starka krafter för att möta vårt inbrott. Striderna på litauisk mark tänjde ut sig ända till sommaren. Vi sågo oss föranlåtna att kasta dit ytterligare krafter för att behålla de ockuperade landsdelarna och alltjämt bibehålla vårt tryck på fienden även i dessa av kriget hittills oberörda områden. Sålunda uppstod därstädes så småningom en ny tysk armé. Den fick efter landets huvudflod namnet »Njemenarmén».
Jag saknar utrymme att ingå på det fälttåg, som den 2. maj tog sin början i norra Galizien för att, sedan det sträckt sig till våra linjer, under höstmånaderna avslutas öster om Wilna. Liksom en lavin, som från en synbart ringa början under sin förhärjande väg ständigt rycker med sig nya och åter nya delar, så börjar och förlöper detta fälttåg i en hittills aldrig skådad och aldrig återupprepad utsträckning. När genombrottet når till Lemberg föranledas vi till direkt ingripande i dess gång. Nu svänga nämligen de tysk-österrikisk-ungerska arméerna in till framryckning i nordlig riktning mellan Bug och Weichsel. Låt oss tänka oss en bild av läget: den ryska frontlinjens södra hälft har intryckts nästan till bristningsgränsen. Dess norra del, bunden mot väster och nordväst, har bildat en ny mäktig front mot söder, mellan Weichsel och Pripetträsken. En katastrof hotar den ryska härens huvudstyrka, om ett nytt genombrott norrifrån mot den ryska härsmaktens rygg lyckas.
Tanken, som ledde till vinterslaget, tränger sig ånyo fram, denna gång kanske i ännu större omfattning. Nu måste slaget ansättas från Ostpreussen, närmast och mest verkningsfullt över Ossowiez—Grodno. Dock hindrar även nu det därvarande kärrområdet vår framryckning; vi känna väl till det från föregående vinters töväder. Det återstår oss sålunda endast valet mellan att bryta fram väster eller öster om denna linje. Stöten djupt in i det ryska försvaret, jag vågar säga i den ryska härens hjärta, kräver riktningen
