KRIGSÅRET 1916 TILL OCH MED SLUTET AV AUGUSTI.
DEN RYSKA OFFENSIVEN MOT TYSKA OSTFRONTEN.
Året 1915 hade icke inom vårt högkvarter gått till ända under en fullständig triumfs jublande fanfarer. Slutresultatet av årets operationer och strider innebar för oss något otillfredsställande. Den ryske björnen hade dragit sig ur våra snaror, tvivelsutan blödande ur mer än ett sår, men dock icke dödligt sårad. Under vilda anfall hade han sagt oss farväl. Ville han därmed visa, att han ännu hade tillräcklig livsstyrka för att även framdeles göra livet surt för oss? Vi hörde ofta den åsikten uttalad, att de ryska förlusterna i folk och materiel redan voro så betydande, att vi lång tid framåt skulle vara tryggade på vår ostfront. På grund av tidigare erfarenheter mötte vi detta påstående med misstroende, och snart skulle det visa sig, att misstroendet var berättigat.
Icke ens vintern skulle vi få tillbringa i något så när ro. Det visade sig nämligen snart nog, att ryssen tänkte på allt annat än att hålla sig stilla. Längs hela vår front, ja, långt utöver densamma söderut rådde oro i och bakom fiendens linjer, utan att man till en början på något sätt kunde komma underfund med den ryska ledningens avsikter. Jag ansåg områdena omkring Smorgon, Dunaburg och Riga för särskilt farliga punkter i våra ställningar. Till dessa
