infanteriet mot de tyska linjerna, förgäves nedmeja tillbakahållna fientliga trupper de egna främsta linjerna, då dessa vika och försöka undgå att tillintetgöras av vår eld. De stupade ryssarna hopa sig till formliga kullar framför vår front. Men ansträngningarna för försvararen har sannerligen stegrats oerhört. Tövädret, som inbrutit, fyller skyttegravarna med snövatten, förvandlar de hittills skyddande bröstvärnen till flytande lervälling och gör hela stridsfältet till ett bottenlöst träsk. Gravbesättningarnas lemmar svullna i det iskalla vattnet och mista nära nog förmågan att röra sig. I dessa kroppar finnes endast så mycken livskraft och stridsvilja kvar, att de alltjämt förmå att på nytt bryta de fientliga stormanfallen. Sålunda bringar ryssen även denna gång alla offer förgäves och efter den 25. mars kunna vi anse våra hjälteskaror vid Naroczsjön säkra om segern.
Den tyska kommunikén den 1. april 1916, vilken författades med vår medverkan, uttalade sig efter slagets slut på följande sätt:
»Vilket större mål, som skulle eftersträvas medelst
anfallen, framgår av följande order från ryske högste
befälhavaren till västfrontens arméer den 4. (17.) mars, n:r 537:
»Trupper på västfronten!
För ett halvt år sedan haven I, starkt försvagade, med ett ringa antal gevär och patroner uppehållit fiendens framryckning och sedan I hållit honom kvar i området för genombrottet vid Molodetschno, intagit edra nuvarande ställningar.
Hans majestät och hemorten vänta nu av eder en ny hjältebragd: fördrivandet av fienden utom rikets gränser! När I i morgon gripen eder an med denna höga uppgift, så är jag, i förlitande på edert mod, eder djupa tillgivenhet för tsaren och eder varma kärlek till hemorten, övertygad
