alltjämt ett anfall, som kräver så ofantliga offer och vars utsiktslöshet dessutom redan kan skönjas? Vore det icke möjligt att, i stället för detta rent lokala frontalföretag mot Verduns på permanenta fort stödda norra försvarsbåge, igångsätta en kringgående operation, som utnyttjade läget av vår uppställning mellan Argonnerskogen och St. Mihiel? Först en senare tid skall efter opartisk prövning kunna bedöma det berättigade uti dessa frågor.
Ännu ett namn framträdde senare vid sidan av Verdun, nämligen »Italien», första gången nämnt, efter det att slaget vid Naroczsjön avslutats. Även Italien nämndes med tvivel, med långt större och starkare tvivel än Verdun, ja, icke blott med tvivel utan med allvarlig, svår oro. Planen på en österrikisk-ungersk offensiv mot Italien är djärv och har från denna synpunkt även ett militärt anspråk på att lyckas. Men vad som låter denna plan framstå såsom överdådig, är vår beräkning av det instrument, varmed den skall genomföras. Om de bästa österrikisk-ungerska trupperna, trupper på vilka icke blott Österrike och Ungern utan även Tyskland tänker med stolthet och förtroende, gå löst på Italien, vad blir då över mot Ryssland? Ryssland är emellertid icke så slaget, som man vid slutet av 1915 trodde. Vid Naroczsjön hava de ryska härmassornas beslutsamhet åter visat sig i en vildhet och kraft, gent emot vilken så många av de med slaviska element starkt uppblandade österrikisk-ungerska truppförbanden vid tidigare tillfällen visat sig mindre motståndskraftiga.
Trots segerrapporterna från Italien växer oron hos oss dagligen allt mer och mer. Den skall blott alltför snart visa sig berättigad genom de nu inträffande tilldragelserna söder om Pripet. Den 4. juni sammanstörtar för det första ryska hugget den österrikisk-ungerska fronten i Wolhynien och Bukowina på en lång sträcka. Den svåraste krisen under hela det hittills förda kriget på ostfronten, till och med svårare än 1914 års, inträder. Ty denna gång står ingenstädes en segerrik tysk här beredd att uppträda såsom
