Den här sidan har korrekturlästs
137

Min allerhögste krigsherre kallar mig och min generalstabschef tvenne gånger till sitt högkvarter i Pless i och för rådplägning över det svåra läget på ostfronten. Sista gången, i slutet av juli, faller där avgörandet om nyregleringen av befälsförhållandena på ostfronten. I gengäld för den, trots Verdun och Somme, erbjudna räddande handen har den tyska högsta krigsledningen av Österrike-Ungern krävt garanti för en stramare organisation av befälsförhållandena på ostfronten. Med rätta! Min befälsbefogenhet utsträcktes alltså ända till trakten av Brody, öster om Lemberg och starka österrikisk-ungerska truppförband underställdes mig.

Vi besökte snarast möjligt de oss nytilldelade armékvarteren och funno hos de österrikisk-ungerska myndigheterna fullständigt tillmötesgående och ett oförbehållsamt erkännande av de egna svagheterna. Visserligen åtföljdes icke överallt erkännandet av den viljekraft, som förbättrande ingriper i de förevarande bristerna. Och dock, om det någonsin i en här behövdes en allt behärskande genomgripande myndighet och en enhetlig ledning, så var det här i denna folkblandning, eljest måste även det bästa blodet i dessa kroppar flyta och spillas förgäves.

Utvidgandet av befälsområdet föranledde mig att förlägga mitt högkvarter längre söderut, till Brest-Litowsk. Där möttes jag den 28. augusti på middagen av Hans majestät kejsarens befallning att snarast möjligt avresa till stora högkvarteret. Såsom anledning meddelar mig chefen för militärkabinettet endast: »Läget är allvarligt!»

Jag nedlägger hörluren och tänker på Verdun och Italien, på Brussilow och den österrikiska ostfronten och så på underrättelsen: »Rumänien har förklarat oss krig.» Starka nerver komma att behövas!