anfallen för närvarande något avtagit, men det var icke att hoppas, att detta lugn skulle bliva av längre varaktighet.
Den österrikisk-ungerska offensiven från Sydtyrolen hade inför den galiziska frontens sammanstörtande måst uppgivas. Italienarna övergingo nu å sin sida åter till anfall på Isonzofronten. Dessa strider tärde i hög grad på den österrikisk-ungerska härens krafter. Dessa slogos där under de svåraste förhållanden mot en mångdubbelt överlägsen fiende på ett sätt, som var värt det högsta beröm.
Av vikt för så väl läget i sin helhet som för ögonblickets krav voro slutligen även de rådande förhållandena på Balkan. Den på vår uppmaning av bulgarerna mot Sarrail företagna offensiven i Macedonien hade efter några framgångar i början måst avbrytas. Det politiska mål, som varit förbundet med detta anfall, nämligen att avhålla Rumänien från att ingripa i kriget, hade icke uppnåtts.
Initiativet låg för närvarande överallt hos våra motståndare. Man måste räkna med, att dessa skulle insätta alla krafter för att fortfarande hålla oss under detta tryck. Utsikterna till ett måhända nära och framgångsrikt slut på kriget måste finna de fientliga allierade på alla fronter beredda till de största kraftansträngningar och de svåraste offer. Alla ville väl giva sitt sista för att få deltaga i den dödsstöt mot centralmakterna, till vilken Rumänien blåste det segervissa halalit!
Såväl den tyska som den österrikisk-ungerska härens för ögonblicket fria och disponibla reserver voro fåtaliga. Tills vidare stodo vid den närmast hotade siebenbürgsk-rumänska gränsen endast svaga posteringar, till största delen gränsridare och tullvakter. I det inre av Siebenbürgen hade upprivna österrikisk-ungerska fördelningar förlagts, delvis stridsodugliga spillror. Där uppställda eller under uppsättning varande nybildningar hade en alltför ringa styrka för att kunna tagas i betraktande för ett allvarsamt motstånd mot en rumänsk invasion i landet. Förhållandena på södra
