Balkan. De med centralmakterna och Turkiet avslutade fördragen i förening med de föregående krigsresultaten syntes skola medföra säker uppfyllelse av Bulgariens vittgående önskningar. Landet hade dock inträtt i det nya kriget starkt utmattat efter det sista Balkankriget och hade dessutom icke på långt när gått i det nuvarande kriget med samma hänförelse, som förefanns vid 1912 års krigsutbrott. Denna gång leddes det mer av sina statsmäns kalla beräkningar än av nationell lyftning. Det var därför ej att undra över, om folket kände sig belåtet med besittningen av de eftersträvade landskapen och icke visade någon stark böjelse för nya företag. Om dröjsmålet med krigsförklaringen mot Rumänien — vid min ankomst till Pless hade denna ännu icke följt — uteslutande var ett utslag av denna stämning, tillåter jag mig dock ännu i dag att betvivla. Livsmedelsförhållandena i landet voro, mätta efter tysk måttstock, goda.
I stort sett trodde jag mig kunna hysa den förhoppningen, att vårt förbund med Bulgarien skulle kunna uthärda ett eventuellt militärt belastningsprov.
Icke mindre förtroende hyste jag till Turkiet. Det osmanska riket hade inträtt i striden utan varje strävan efter politisk maktutvidgning. Dess ledande män, framför allt Enver Pascha, hade klart insett, att det för Turkiet icke kunde givas någon neutralitet i den utbrutna striden. Man kan faktiskt icke tänka sig, att Ryssland och västmakterna i längden skulle kunnat taga hänsyn till de restriktiva bestämmelserna beträffande användandet av sunden. Upptagandet av striden betydde för Turkiet, lika utpräglat som för oss andra, en fråga om vara eller icke vara. Våra motståndare gjorde oss en tjänst genom att från början förkunna detta högt och tydligt.
I denna strid hade Turkiet hittills utvecklat en styrka, som förvånade alla. Dess aktiva krigföring överraskade vän som fiende, och det band starka fientliga stridskrafter på alla asiatiska krigsskådeplatser. Man har senare i
