Yorckska andan i denna uppfostran, en anda, som så ofta av ytliga betraktare oriktigt uppfattats. Visserligen var Yorck så väl mot sig själv som mot andra en hård soldat och lärare, men han var också den, som för var och en av sina underlydande fordrade rättigheten och skyldigheten av ett fritt och självständigt uppträdande, liksom han själv gent emot var och en lät denna självständighet komma till uttryck. Den Yorckska andan har därför, icke blott på grund av sin militära stramhet, utan också genom sin frihet blivit ett av vår härs dyrbaraste kännetecken.
För den humanistiska bildningen uti andra skolor, i den mån den företrädesvis sysselsätter sig med de klassiska språken, har jag blott föga förståelse. Dess praktiska nytta för livet står icke klar för mig. Betraktade såsom medel att föra till målet intaga, enligt min mening, de döda språken alltför stort rum i undervisningsplanen, så väl i fråga om tid som kraft, och såsom specialstudium tillhöra de en mera framskriden levnadsålder. Jag skulle önska, även med fara att hållas för barbar, att i dylika skolor de levande språken, nyare tidens historia, tyska, geografi och idrott på bekostnad av latin och grekiska mera skötos i förgrunden. Är det så nödvändigt, att det, som i den skumma medeltiden var det enda, vid vilket bildningen klängde sig fast, verkligen även i våra dagar skall stå i första ledet? Hava vi icke sedan dess under hårda strider och tungt arbete skaffat oss en egen historia, en egen konst och litteratur? Behöva vi icke för att rätt kunna intaga vår ställning i umgänget mellan länderna vida bättre de levande än de döda språken?
I det nu sagda ligger icke någon ringaktning av forntiden. Tvärtom har dess historia allt ifrån min tidigaste ungdom utövat stark dragningskraft på mig. Företrädesvis var det romarna, som fängslade mig. I mina ögon fanns hos dem något väldigt, nästan demoniskt, ett intryck, som särskilt livligt framträdde i senare levnadsår vid mitt besök i Rom och bland annat yttrade sig däruti, att den
