koalitionskrigets oföränderliga natur, att vår högsta krigsledning genom hänsyn av all möjlig art ofta häruti skulle beredas svårigheter.
Det är känt, att Tyskland i detta krig gent emot sina bundsförvanter i långt högre grad varit den givande än den mottagande parten. Genom att fastslå detta bör och kan visserligen icke den uppfattningen företrädas, att Tyskland skulle kunnat genomföra denna oerhörda strid utan bundsförvanter. Likaledes innebär den mången gång uttalade åsikten, att Tyskland endast stött sig på krymplingar såsom allierade, en svår missuppfattning av verkligheten och en ensidig överdrift. Man förbiser därvidlag, att även våra bundsförvanter på många ställen dragit på sig mycket överlägsna fientliga krafter.
Då jag nu skådar tillbaka på det förflutna, har jag intrycket, att den svåraste delen av våra uppgifter, sedd från högsta krigsledningens ståndpunkt, icke låg uti stora operationer utan i utjämnandet av de enskilda bundsförvanternas åt olika håll riktade intressen. Jag vill därvid låta vara osagt, om i de flesta fall politiska förhållanden gjorde sig mera gällande än militära skäl. En alldeles särskild svårighet för våra planer och beslut låg uti de allierade härarnas olika värde. Efter övertagandet av högsta krigsledningen måste vi först så småningom lära oss, vad vi kunde vänta och fordra av våra bundsförvanters vapen.
Under fälttåget i Polen hade jag för första gången lärt känna den österrikisk-ungerska härsmakten i omedelbar samverkan med våra trupper. Redan då motsvarade den icke längre helt och hållet de fordringar, vi voro vana att ställa på våra egna stridskrafter. Den huvudsakliga orsaken till tillbakagången uti de österrikisk-ungerska truppenheternas genomsnittsvärde låg obestridligt i den utomordentliga stöt, som hären erhållit vid sin, som jag redan uttryckt mig, överdådigt djärva, rent frontala operation vid krigsutbrottet i Galizien och Polen. Efteråt har man påstått, att den österrikisk-ungerska offensiven då haft till följd,
