våra planer. Svaghetsmoment förekomma i varje armés truppenheter. De hava sin orsak i den mänskliga naturen. Ledningen måste räkna därmed som med en given faktor, vars storlek emellertid icke låter sig fastställas. Genom en fullvärdig trupp övervinnas dock i de flesta fall hastigt dylika svaghetsmoment eller åtminstone återstår alltid, till och med vid de största sammanbrott, en kärna av slagkraft och motståndsvilja. Men ve det förband, där även denna sista kärna fullständigt förbränts. Då drabbar ofärden förhärjande icke blott den ifrågavarande truppen utan även de anslutande eller i densamma insatta segare förbanden; de fattas av katastrofen i flank och rygg och träffas mången gång av ett hårdare öde än de mindre ståndaktiga. Sådant var ofta det sorgliga slutet för våra i österrikisk-ungerska fronter inbyggda stödjepunkter. Var det underligt, att härigenom stämningen hos våra trupper gent emot de österrikisk-ungerska vapenbröderna icke alltid var så förtroendefull och välvillig?
På det stora hela få vi emellertid icke underskatta Österrike-Ungerns prestationer uti denna väldiga kamp och hängiva oss åt bittra känslor, vilka mången gång uppstått under intrycket av svikna förväntningar. Donaumonarkien förblev oss en trogen vapenkamrat. Vi hava gemensamt genomlevat stolta tider och borde under gemensam olycka akta oss att på allvar skiljas.
Den bulgariska hären hade en helt annan inre byggnad än den österrikisk-ungerska. Den var fullt nationellt enhetlig. Intill hösten 1916 hade den bulgariska armén lidit jämförelsevis obetydligt i det stora kriget. Vid bedömandet av dess värde fick man emellertid icke förgäta, att den helt nyligen utstått ett annat mördande krig, i vilket blomman av dess officerskår ja, hela landets intelligens till största delen dukat under. Dess återställande var minst lika svårt i Bulgarien som i Österrike-Ungern. De ännu jämförelsevis primitiva förhållandena på Balkan försvårade dessutom för hären införandet och användningen av många för det
