Politiskt och ekonomiskt egennyttiga personer tillhörande den så kallade kommittéregeringen blandade sig i den krigiska ledningen och bundo i många fall dess händer, så att den var ur stånd att med till förfogande stående medel rätta missförhållanden, som voro till fullo insedda. Visserligen gjorde enskilda, framstående män allt, som stod i deras förmåga, men den statliga auktoriteten genomträngde icke längre riket. Landets hjärta, Konstantinopel, slog för svagt och drev icke något sunt uppfriskande, staten befrämjande blod ut i de avlägset belägna provinserna. Nya planer hade för visso uppstått under kriget och frodades jämte de krigiska lagrarna från segrarna vid Dardanellerna och Tigris i äkta orientalisk yppighet. Man började tänka på hela Islams religiösa och politiska förening. Trots det synbart dåliga resultatet av det heliga krigets utropande, litade man på uppträdandet av muhammedanska troskämpar, som t. ex. i norra Afrika. Händelsernas gång skulle emellertid bevisa, att detta utslag av religiös fanatism endast hade sitt ursprung i lokala särintressen och att förhoppningen om dess spridning inom vidsträckta områden av inre Asien var en villfarelse, ja mera än så, en ödesdiger militär fara.
Bulgaren Radoslawow var i sitt politiska tänkesätt mera bunden vid jorden än den storslagne osmanske statsmannen Talaat Pascha. Jag vågar betvivla, att Radoslawow verkligen fullt insett djärvheten i det steg, som 1915 förde Bulgarien till vår sida, i hela dess storhet — jag bör kanske säga i hela dess av hans tsar fullt genomtänkta storhet. I varje fall var Radoslawow för oss obetingat pålitlig i sin utrikespolitik.
De bulgariska inrepolitiska partistriderna hade under kriget icke förlorat i vild upphetsning och hade även vunnit stor utbredning inom armén. Icke blott russofila idéer indrevo här sprängkilar, utan även striden mellan inrepolitiska partigrupper spred sig till trupperna och deras ledare. Till detta faktum var Radoslawow icke oskyldig.
