Man hyllade den i och för sig riktiga grundsatsen, att icke låta stridskrafter, vilka på redan befintliga slagfält voro oundgängligen nödvändiga, av politiska skäl ligga oanvända.
Därav kom det sig, att den rumänska krigsförklaringen den 27. augusti träffade oss i ett gent emot den nye fienden så gott som fullständigt värnlöst läge. Jag har ingått på denna utveckling av förhållandena något utförligare för att giva en klar uppfattning om uppkomsten av den stora kris, i vilken vi befunno oss sedan nämnda dag. Tillvaron av en dylik kan även inför det senare framgångsrika genomförandet av fälttåget icke gärna bestridas.
Om också från fyrmaktsförbundets sida endast otillräckliga förberedelser träffats för att möta den rumänska faran, så hade dock dess ansvariga militära ledare självfallet i god tid enats om de åtgärder, som vid inträffande krigsfall borde vidtagas. För detta ändamål hade den 28. juli 1916 en överläggning mellan Tysklands, Österrike-Ungerns och Bulgariens generalstabschefer ägt rum i Pless. Den ledde till uppsättandet av en fälttågsplan, i vars avgörande punkt 2 det ordagrant heter: »Ansluter sig Rumänien till ententen: snabbaste, kraftigaste framryckning för att med säkerhet hålla kriget borta från bulgarisk mark och så vitt möjligt från österrikisk-ungersk samt föra det in på rumänskt område. För detta ändamål
a) demonstrativa operationer av tyska och österrikiska trupper från norr med uppgift att binda starka rumänska krafter;
b) framstöt av bulgariska stridskrafter från Dobrudschagränsen mot Donauövergångarna vid Silistria och Tutrakan till skydd för huvudkrafternas högra flank;
c) koncentrering av huvudkrafterna i och för övergång av Donau vid Nikopoli i avsikt att företaga offensiv mot Bukarest.»
Vid en sammankomst med Enver Pascha, kort tid efteråt uti Budapest, fastslogs även turkarnas deltagande i ett eventuellt rumänskt fälttåg. Enver förband sig att
