skyndsamt ställa två osmanska fördelningar i beredskap för att insättas på Balkanhalvön.
Denna fälttågsplan mot Rumänien undergick, så länge min företrädare ännu hade krigföringens tyglar i sin hand, ingen förändring. Men väl ägde ett förnyat tankeutbyte rum rörande densamma mellan vederbörande generalstabschefer. Även generalfältmarskalk von Mackensen, som var avsedd att leda de söder om Donau i beredskap stående trupperna, hördes i saken. Vid dessa tillfällen framstodo tydligt tvenne tankeriktningar. Generalöverste von Conrad representerade den, som krävde en omedelbar hänsynslös framryckning mot Bukarest, general Jekoff den, som fordrade fälttågets början i Dobrudscha. Krafterna söder om Donau voro vid krigsutbrottet ännu mycket för svaga för att kunna samtidigt genomföra den på denna front avsedda dubbla uppgiften, nämligen Donauövergång och anfall mot Silistria och Tutrakan.
Den 28. augusti avgick från min företrädare order till generalfältmarskalk von Mackensen att snarast möjligt gå till anfall. Riktning och mål överlämnades åt fältmarskalkens avgörande.
Sådant fann jag det militära läget gent emot Rumänien den 29. augusti vid övertagandet av ledningen av operationerna. Det var svårt.
En världshistoriskt avgörande roll av sådan storlek hade i ett så gynnsamt ögonblick sannerligen ännu aldrig lagts i händerna på en relativt så liten stat som Rumänien. Ännu aldrig hade starka stormakter, sådana som Tyskland och Österrike, så fjättrade utlämnats till kraftutvecklingen hos ett land, vilket knappt räknade tjugondelen av de båda stormakternas befolkning, som i nu föreliggande fall. På grund av krigsläget hade man kunnat antaga, att Rumänien endast behövt marschera, dit det själv behagade, för att avgöra världskampen till förmån för de stater, vilka sedan år tillbaka förgäves stormat emot oss. Allt syntes bero
