bataljoner, som vid Rahowo beträtt den södra Donaustranden, återsågo under kriget endast enstaka karlar hemorten.
Olyckan bröt in över Rumänien, emedan dess armé icke marscherade, dess ledning ingenting begrep, och emedan trots allt det dock lyckades oss att i rätt tid koncentrera tillräckliga stridskrafter i Siebenbürgen.
Tillräckliga? För visso tillräckliga för denne motståndare! Man kommer kanske en gång att kalla oss dumdristiga, när man granskar de styrkeförhållanden, under vilka vi gingo till anfall mot den rumänska hären, och med vilka general von Falkenhayn den 29. september krossade den västra rumänska flygeln vid Hermannstadt.
Efter slaget vid Hermannstadt svänger generalen sin armé mot öster. Ringaktande den fara, som hotar honom genom rumänsk överlägsenhet och det för fienden gynnsamma läget norr om övre Alt, rycker han med huvudstyrkan av sina trupper söder om nämnda flod, längs bergets fot fram mot Kronstadt. Rumänerna studsa, förlora förtroendet till sin egen övermakt samt den egna förmågan, glömma att utnyttja det för dem ännu gynnsamma krigsläget och göra halt längs hela fronten. Men därmed taga de redan det första steget bakåt. General von Falkenhayn rycker nu fullständigt åt sig initiativet, krossar söder om Geisterskogen fiendens motstånd och marscherar vidare. Rumänerna vika överallt ur Siebenbürgen, dock icke utan att den 8. oktober lida ännu ett blodigt nederlag vid Kronstadt. Sålunda gå de då tillbaka bakom sin hemorts skyddande vallar. Vår nästa uppgift är att överskrida dessa vallar. Vi fasthålla till en början vid hoppet att strategiskt kunna så utnyttja de tidigare taktiska framgångarna, att vi omedelbart kunna bryta igenom från Kronstadt mot Bukarest. Även om det vilda högfjället och den fientliga övermakten ställa våra fåtaliga och svaga fördelningar inför en mycket svår uppgift, äro fördelarna av denna anmarschriktning alltför stora, för att vi skulle underlåta att göra försöket. Det lyckas icke, huru tappert
