än våra trupper kämpa om varje topp, varje sluttning, ja varje klippblock. Vår operation råkar i fullständig stockning, då en sträng tidig vinter den 18. oktober höljer bergen i snö och förvandlar vägarna till isgator. Under outsägliga umbäranden och lidanden hålla våra trupper åtminstone de vunna bergsdelarna, beredda att kämpa sig vidare fram, då tid och tillfälle erbjudas.
Hittills vunna erfarenheter peka på att söka andra vägar in i Walakiets lågland än dem, som leda över de Transsylvanska alpernas bredaste del. General von Falkenhayn föreslår ett genombrott över det längre västerut belägna Szurdukpasset. Riktningen är visserligen strategiskt mindre verksam, men under nuvarande förhållanden den taktiskt och tekniskt enda möjliga. Alltså bryta vi den 11. november över detta pass in i Rumänien.
Under tiden har generalfältmarskalk von Mackensen ordnat sig söder om Donau för att söderifrån räcka den nordliga invasionen handen. Den 21. oktober hade han grundligt slagit den rysk-rumänska armén söder om linjen Constanza—Czernavoda. Den 22. oktober hade Constanza fallit i händerna på 3. bulgariska armén. Från denna stund viker fienden utan uppehåll i nordlig riktning. Vi låta emellertid inställa rörelsen, så snart en försvarslinje norr om nämnda järnväg uppnåtts, vilken kan hållas med svaga försvarskrafter. Alla trupper som där kunna undvaras rycka mot Sistow. Tanken att omedelbart taga hela Dobrudscha i besittning och därefter vid Braila inbryta i norra Donauområdet i ryggen på den rumänska huvudstyrkan var ju lockande. Enda frågan var: huru skulle vi kunna transportera den erforderliga bromaterielen till norra Dobrudscha? Järnvägar finnas där icke och vattenvägen spärras av de rumänska batterierna på norra stranden av Donau. Vi få vara tacksamma mot ödet, att dessa icke redan för länge sedan skjutit vår enda disponibla tunga broträng vid Sistow i spillror, vilken, sedan månader inom räckhåll för den fientliga artillerielden, endast genom ett för oss oförklarligt
