denna offensiv ur de ställningar, vilka den vid anfallet i augusti intagit söder om Florina. Under stridernas vidare förlopp förlorade den Monastir, men höll sig därefter.
Vi hade härigenom blivit nödgade att tillföra bulgarerna understöd från våra stridsfronter, understöd, som i de flesta fall varit avsedda för det rumänska fälttåget. Även om storleken av denna hjälp i förhållande till vår härs hela styrka icke var så betydande — den uppgick till inemot 20 bataljoner och talrika tunga fältbatterier — så träffade oss denna uppgift dock i en utomordentligt kritisk tid, då vi faktiskt måste spara på varenda man och varenda kanon.
Liksom vi, lämnade även Turkiet beredvilligt hjälp åt det allierade Bulgarien i dessa svåra strider. Utom det för det rumänska kriget utlovade understödet ställde Enver Pascha en hel turkisk fördelning till förfogande för avlösning av bulgariska trupper vid Strumafronten. Detta understöd sågs med oblida ögon från bulgarisk sida, enär man fruktade, att därur obehagliga turkiska anspråk på politiskt område skulle kunna göra sig gällande. Enver Pascha försäkrade oss dock uttryckligt, att han skulle förhindra något dylikt. Det var ju förklarligt, att bulgarerna skulle hava föredragit tyskt understöd framför osmanskt, men det var obegripligt, att man i Sofia icke ville inse, huru litet Tyskland vid denna tid var i stånd att ytterligare spänna sina krafter.
Monastirs förlust var enligt min uppfattning utan militär betydelse. Det frivilliga tillbakadragandet av den bulgariska härens högra flygel i de utomordentligt starka ställningarna vid Prilep skulle inneburit den största militära fördel, emedan därefter den bulgariska härens underhåll avsevärt underlättats, under det att våra fienders betydligt skulle försvårats. Just de oerhört besvärliga bakre förbindelserna hade på bulgarisk sida upprepade gånger avsevärt bidragit till de i striderna inträffade kriserna. Trupperna måste dagarna igenom hungra och ledo tidtals även
