för dessa båda krigsskådeplatser var inom vidsträckta tyska kretsar stort. Uppenbarligen irrade tankarna, utan att man själv ville tillstå det, mången gång över Mesopotamien genom Persien, Afganistan till Indien och från Syrien till Egypten. Med kartan i hand drömde man i stillhet, att vi på dessa vägar över land skulle kunna komma åt den för oss så farliga brittiska världsmaktställningens livsnerv. Kanhända låg det i dylika tankar omedvetet ett återupplivande av tidigare napoleonska planer. Men för deras genomförande saknade vi första förutsättningen för dylika vittsvävande operationer, nämligen tillräckligt trafikdugliga förbindelselinjer.
OST- OCH VÄSTFRONTEN INTILL UTGÅNGEN AV ÅR 1916.
Under det att vi besegrade Rumänien fortgingo oavbrutet ryssarnas anfall i Karpaterna och Galizien. Från rysk sida hade man icke avsett att direkt understödja den nye bundsförvanten vid hans anfall mot Siebenbürgen, men väl skulle denna rumänska operation underlättas genom ett oavbrutet fortsättande av de hittills företagna ryska anfallen mot den galiziska fronten. Däremot lämnade ryssarna redan från början omedelbar hjälp åt Rumänien i Dobrudscha. Anledningarna härtill lågo lika mycket inom det politiska som inom det militära området, och utan tvivel räknade Ryssland mycket starkt med russofila strömningar inom den bulgariska armén. Därför försökte också ryska officerare och trupper vid början av striderna i Syddobrudscha att närma sig bulgarerna såsom vänner och blevo bittert besvikna, då bulgarerna svarade med eld. Därtill kom, att Ryssland utan politisk avundsjuka nog kunde se, att Rumänien satte sig i besittning av Siebenbürgen, men icke tåla, att den nye förbundsbrodern självständigt bringade Bulgarien på knä och sedan möjligen slog in på eller åtminstone öppnade vägen till Konstantinopel. Erövringen
